Vaknar och världen överraskar med supersol, och jag tänker att den (kanske) är ursäktad för minusgraderna. Äter superstark mat för att sydostasien inte ska kännas så långt bort och läpparna brinner. Har Kenny Starfighter-maraton fastän det egentligen är dags att åka hem och råkar sova bort slutet. Upptäcker att jag kanske behöver glasögon och äter nybakta kringlor.

Fryser, fryser och fryser lite till. Dricker litervis med té för att få upp värmen igen, men konstaterar att det enda som hjälper mot kalla tår är elefantdokumentärer under varma täcken. Kanske möjligtvis pannkakor och glass till frukost.

Väntar på bussar som aldrig kommer och cyklar genom skogen i fullmåne och sexton minus med vintern stickandes i lungorna. Däcken slirar på isen, jag hamnar i diket och får snö i nacken. Men det gör ingenting, egentligen. Livet är ju himla fint ändå.