Trots att det stundvis har varit väldigt jobbigt och otryggt under resan (hej läskiga taxifärder och upplirkade hotellrum), så har hemlängtan inte hållt i sig längre än några dagar åt gången. Det har funnits alldeles för mycket att se och uppleva, då hinns det inte med helt enkelt. Men någonting som jag inte har kommit undan är hur mycket jag saknar djuren. Speciellt Edgar. Honom saknar jag ohälsosamt mycket. Sådär så att man får lite ont i magen och nästan går av på mitten. Jag saknar hur han väcker mig supertidigt varje morgon genom att trycka sin blöta nos mot min haka, hur han gnager mig på stortån varje gång han vill ha mat och att jag kan krama honom precis hur hårt som helst utan att han protesterar det minsta. Finafina katten.