katten Sture
Jag blev lite nostalgisk och råkade titta igenom hela min blogg igår (jösses, vad tiden går fort förresten, och så mycket som har förändrats) och snubblade över ett halvt ton bilder på Sture. Ni som hängt med från första början minns nog den lilla vita katten som alltid sov på rygg och var mer som ett litet barn än en katt. Lite såhär:
Första kvällen. Livrädd och ynklig smög han fram och nosade på mig. Minns att jag blev överlycklig eftersom han gömt sig under sängen hela dagen, trots att jag och John (min dåvarande sambo) lockat med både skinka och burkmat.
Kramkalas i hallen efter en jazzkväll. Han kom alltid studsande ut till dörren när han hörde att vi vred om låset, slängde sig på golvet och krävde att vi skulle gosa med honom. Fina.
Han kunde somna såhär (som en mumie).
Eller såhär, här i knät på en person han aldrig träffat förut.
Busas på morgonen.
Och gömma sig bland tyllkjolar och klänningar (minns att det tog så himla lång tid innan vi hittade honom denna kvällen, vi letade igenom hela lägenheten och var så oroliga).
Eller posera snällt när matte vill ta bilder till bloggen.
Tigga mat vid bordet med sin allra sötaste min.
Gå på promenad i koppel (som en liten hund) och hoppa mellan stenar och klättra i träd.
Smyga fram bakom gardinerna.
Och vara världens mysigaste. Tyvärr blev han sjuk och vi fick låta honom somna in efter bara några månader tillsammans, så nu jagar han damtussar i katthimlen i stället. Finaste lilla katten, jag saknar dig.
Alltså nä vad sorgligt! Sötaste katten jag sett!