Malawi: om Katula och vårt jobb
Har så mycket att visa att jag inte vet var jag ska börja, men jag tänker att vi täcker jobbet och livet i Katula först, det var ju trots allt därför jag var där. När vi anlände i Malawi spenderade vi först en helg med att lära känna alla i vår expedition. Sammanlagt var vi 12 volontärer som skulle jobba i 6 olika par. Våra 2 expeditionsledare och så Sam som är grundare + VD för First Aid Africa gav oss olika uppgifter och placerade oss i olika gruppkonstellationer för att se vilka som jobbade bäst tillsammans och parade sedan ihop oss efter förmåga och arbetssätt.
Jag och Lynn blev ihopparade och tilldelade en plats på en grundskola i en liten by som heter Katula. Vi tränade årskurs 6 och 7 i första hjälpen, allt från grunderna, ex. medvetslöshet, ormbett och blödningar, till specialare om hur en flyttar skadade personer med hjälp av enbart grenar och tröjor, amputerade ben och hur en spjälar ett brutet ben så att det går att gå på det (sjukt användbart när det inte finns tillgång till vettig akutsjukvård).
Här är huset vi bodde i, det hade 2 rum + kök, inget rinnande vatten (verkligen en bristvara i Malawi), men el!
Om en vänder sig om ser det ut såhär! I det lilla huset rakt fram bor ett helt gäng med duvor, de väckte oss tidigt tidigt om morgonen.
Och varje kväll tittade vi på hur solen gick ner bakom bergen, så galet vackert var det.
Här är bakgården, den lilla dörren till vänster leder in till duschen (läs: hinken).
Det lilla huset till höger är toaletten (läs: hålet). Vi delade den med hela byn (plus ett helt gäng med kackerlackor) och den första veckan var det så himla obekvämt att inte kunna stänga om sig, men lagom till andra veckan rörde det mig inte i ryggen.
Katula om morgonen.
Barnen i byn svärmade runt oss så fort vi gick utanför dörren, och när vi skulle tvätta våra kläder för hand den första veckan kunde de inte sluta skratta för att vi var så dåliga. De tog över och visade oss sina bästa knep, och tre sekunder senare var alla mina kläder rena. Så söta!!
Och så till insidan. Här är köket med alla dess nödvändigheter.
George tog hand om oss så himla väl och lagade både lunch och middag till oss, vilket innebar ris och bönor för hela slanten.
Här är vårt rum! En dubbelsäng med ett myggnät och så tusen första hjälpen saker.
För att komma till skolan följde vi den stora vägen 10 minuter norrut, och var tvungna att hoppa i diket varannan meter med hjärtat i halsgropen pga fartdårar i minibussar och lastbilar. Fast, det kan jag definitivt leva med när utsikten är så galet vacker.
En dag sprang vi på denna krabaten på väg till skolan, lyckan var total! Nytt favoritdjur!
Varje morgon sopades skolgården ren från majsblad och kvistar. Dammet var så himla drömskt i morgonsolen.
Här är skolan, en halvtimme innan alla barnen kommer springande till sina lektioner.
Vi hade två lektioner om dagen, en med årskurs 6 och en med 7. Den näst sista dagen, när vi var klara med bedömningar och kört igenom hela kursen anordnade vi elevation sling-tävlingar där en måste vara både snabb + duktig för att vinna. Barnen älskade det! Här är de uppställda och väntar på mitt klara-färdiga-gå!
Alltså, titta så fina!
När vi fick tid över på eftermiddagarna tränade vi lärarna på skolan också som extra bonus. Sjukt bra för att de ska kunna föra vidare kunskapen till de yngre klasserna vars engelska inte är tillräckligt bra för att förstå oss.
Här är de med sina certifikat efter avslutad kurs!
Och alla barn!! Var så himla himla stolt när våra 4 veckor var slut och nästan alla klarat kursen!
Här är sista dagen och alla vinkar hejdå! Hade många tårfyllda moments när vi sa hejdå till alla barn.
Speciellt när de hade förberett 3 sånger som de framförde den sista dagen. Alltså, hur fina?! Smälte ju lite. <333
Häftigt! Jag känner dock att jag skulle har svårt att komma över det där med att man ska skylla sig själv för att någon annan önskar det... :/