tell it like it is.

 
 
 
 
Igår hoppade jag över en föreläsning (japp, jag gör sånt jag också) och mötte i stället upp Selcuk, som är president för vårt photography society och en fin vän, och tog tåget till Glasgow. Där lyssnade vi på Mika Hannula som har skrivit boken Tell It Like It Is - Contemporary Photography and the Lure of the Real (finns att ladda ner som pdf här). Vi pratade om hur vi bearbetar verkligheten kreativt och hur vi som fotografer förhåller oss till konceptet sanning. 
 
Det fick mig att reflektera över mitt eget fotograferande och vilken funktion det fyller för mig. Jag har tänkt på det länge, men det var inte förrän igår som jag kunde sätta ord på det; för mig är fotografering som att skriva dagbok. Det är en väldigt intim och privat process, för mina bilder illustrerar min verklighet (obs! viktigt; min verklighet, tror inte riktigt på absolute truths) och därmed också mig själv. Så det handlar mer om att fånga ögonblick än att skapa en fiktiv värld eller en modifierad bild av verkligheten. Det blir extra tydligt när jag fotograferar människor, för de bilderna speglar också vår relation, och jag visar personen vem hen är för mig. Därför är det så otroligt utmanande att fotografera människor, både för att det blir plötsligt väldigt intimt, men också för något som är så otroligt komplext ska reduceras till en bild.
 
Och också, genom att visa människor min verklighet har jag också makten att ändra deras verklighet. Alltså, hur svindlande? Ok, jag stoppar där, annars kommer jag bara att förlora mig själv i någon slags existentiell röra. Lite luddigt kanske, men så frigörande att sätta ord på något som ändå är en så otroligt stor del av mig, det var kanske precis det jag behövde för att komma vidare och utveckla mitt uttryck ytterligare. 
 
Hur tänker ni? Vad är fotografering för er?
 
(av någon anledning var det lättare att skriva detta på engelska än svenska, så om det verkar lite rörigt, läs översättningen också. puss!)
 
 
Translation: yesterday I met up with Selcuk, the president of our Photography Society and a dear friend, and took the train to Glasgow to listen to Mika Hannula who has written the book Tell It Like It Is - Contemporary Photography and the Lure of the Real (the pdf-version is available here). We discussed the creative treatment of actuality in relation to historical and social contexts, drawing upon works by Foucault and Butler, trying to untie the complex relationship between truth and image. 
 
It made me reflect upon my own photography and what meaning I apply to it. When I talked to Selcuk after the event I realised that, for me, photography fills the same function as writing a diary. It's more a matter of capture than creation. It's a very intimate and private process, because within my pictures lies my reality (yes, my reality, I don't really believe in absolute truths), and thus also myself. This becomes especially evident when I photograph people, because pictures of my friends and family are portrayals of our relationship. I'm showing them who they are for me, and if they don't like the person they see in my pictures, there's a glitch between how they perceive their identity and how I see them. Hence taking pictures of people I know is very challenging, but it could also be the most rewarding form of photography.
 
And also, by showing people my version of reality I have the power to alter their version of reality. How insane is that? Ok, I'm gonna stop there because otherwise I'll just entagle myself in a existential mess. 
 
What are your thoughts? What does photography mean for you? 
 
13 kommentarer
Anonym

vilka fina foton <3 :OOO

Daniella 🌙

för mig är foton små ögonblick jag vill minnas senare extra.

Maria Ekblad

Det är dubbelt för mig, som du säger, fånga ögonblicken men samtidigt tycker jag det finns en hel del kreativitet i detta. Spännande tankar, får fundera vidare på detta :)

Sandra Leone

Att fotografera (och att rita och måla) räddar mitt liv skulle jag vilja säga. Det kräver så mycket koncentration av mig att allt annat stängs ute och det är verkligen älskvärt när skolan tar upp minst 40 timmar i veckan. Men jag har jättesvårt att fotografera människor i min närhet eller visa upp vad jag gör för dem. Jag vet att min pojkvän jättegärna är med på mina fotopåhitt men ändå sitter jag och biter mig i läppen länge innan jag frågar om jag får ta en bild på honom.

frida

jag har ingen kamera så jag fotar bara med mobilen. det är ganska bra för då kan jag ju fota vad som helst när som helst. känner också det som en dagbok för jag fotar inte bara sånt som är fint, utan sånt som jag vill minnas. men sen tycker jag det är väldigt kul att fota fula tråkiga vardagliga saker och sen försöka redigera bilden så att det verkligen ser bra ut på nå vis.
åh det går att reflektera över detta så länge!! hursom så älskar jag dina bilder

Pyret.

Fotografering för mig är så himla mycket egentligen, mestadels är det väl för att dokumentera sådant som jag vill ha med mig mer än bara i minnet.

Nastasja

Fotograferingen är som en ett stort förstoringsglas på detaljer i mitt liv, något jag märkt sen jag började lägga ner mer tid på det. Ett sätt att se detaljerna jag tidigare förbisett. Och även den dagbok, som du beskriver. Bloggen är bland det bästa jag har tack vare alla foton.

Michelle

Foto är att skapa, så enkelt är det!

Cornelia

att fånga en känsla.

Rebecca Larsson

Åh jisses så fint. Och åh, vad jag trivs på din blogg.

Jessica

Alltså detta är så intressant! Önskar att jag också kunnat vara där! Tycker det är så himla spännande med fotografi just vad gäller sanning/realism/verklighet för det finns någon slags allmän idé om att fotot är "sant", även om vi vet att det är redigerad och retuscherat så är vi mycket snabbare med att tänka att det motsvarar verkligheten än vi är med andra konstformer. SÅ HIMLA SPÄNNANDE, för liksom vemsomhelst som fotograferat ens minsta lilla vet ju att det är helt omöjligt att verkligen helt fånga den verkligheten en ser på bild - tänk bara alla de gånger solnedgången och havet varit så fantastiska att en svimmat, men på bild har de mest sett bleka ut. Och jag menar det ligger ju helt i fotografiets natur att det inte blir exakt samma som verkligheten, för jag tror att det är Daguerres första fotografi som han tagit ut på en gata bara, men så som tekniken då fungerade var slutartiden så lång att bortsett från en man som knyter skorna syns inga människor. Så fotografi kommer ju liksom alltid i slutändan vara den värld fotografen konstruerat, medvetet eller inte. INTRESSANT.

elise

för mig är fotograferande dels ett sätt att fånga en känsla men även en kreativ process, i vilken jag vill, likt med annat jag gör, bli nöjd med det jag skapat. jag tycker om vackra fotografier, inte klottriga, även om de klottriga kanske är mer verklighetstrogna så tilltalar de inte mitt öga alls.

Beatrice

Jag har mina bilder som en dagbok, det är något jag upptäckt på senaste tiden. Jag minns inte vad jag gjort om jag inte fotat det, jag bara glömmer direkt. Det gör det lite sorgligt att jag inte har kameran med mig exakt hela tiden och fotar exakt allt jag gör, som jag nästan gjorde för ett par år sen. Men de gamla bilderna är som en dagbok, att bläddra igenom dem är som att överösas med alla minnen som ligger bakom dem. Vilket ju självklart är fint, men samtidigt sorgligt när man inser att man inte gör samma saker eller umgås med samma personer längre.