aprilsolen, gapskratt och våfflor.
Vi kikar lite på hur det såg ut när Sinéad hälsade på i helgen! En liten recap för att friska upp minnet: hon bodde med oss förra året och pluggade physiotherapy på QMU, men hoppade av då hon kände att det inte var rätt för henne. Och nu har hon kommit in i Aberdeen och ska plugga engelska till hösten! Jaa! Så hon var här i Skottland över helgen för att kolla läget inför September.
Här är hon!! <3 Som jag har saknat henne. Jag var tvungen att attack-krama henne minst tre gånger på raken när hon hoppade av flygbussen nere vid Princes Street. Vi gick upp till lägenheten, pratade i mun på varann och gjorde ett tappert försök att sammanfatta de senaste månadernas livshändelser. Det är så himla fantastiskt med människor vars umgänge och närvaro är så naturlig att det känns ungefär som att ha återfått en förlorad del av sig själv.
När Fatou kom hem från QMU efter att ha lämnat in två uppsatser gick vi och åt middag. Sinéad fick bestämma och In Dehli var det självklara valet. Efter maten drack vi den godaste chai masalan (okay, jag har bara provat 3 ställen, så det kanske inte är helt sant, men jaja) i stan och skrattade tills tårarna rann.
När vi ätit färdigt sken solen fortfarande, klockan sju på kvällen! Hur galet? Så vi gick till the Meadows och pratade ikapp i solen och bara njöt av att vara tillsammans igen.
På lördagen skulle Sinéad åka till Aberdeen så vi steg upp tidigt och åt frukost tillsammans. Har saknat dessa stunder så otroligt. Chantel skulle varit här också, så hade vår lilla familj varit fulltalig. Efter frukosten vinkade vi hejdå till Sin, och Fatou och jag spenderade dagen med att plugga.
När kvällen började närma sig promenerade Fatou och jag ner mot Waverley för att möta upp Sinéad. Vi tog en omväg genom Princes Street Gardens bara för att njuta lite extra av solen. Magnolian blommade och det luktade nyklippt gräs. Och alltså, titta bara på den här himla drömstaden va.
När Sinéad kom skuttande pga asglad och visat bilder för oss på Aberdeen (som för övrigt ser ut som en himla drömplats det också), gav vi oss ut på jakt efter mat. Fatou och jag hade tittat ut ett nyöppnat ställe på George IV Bridge med falafel, burgare och pizza, som vi bestämde oss för att testa. Vi kom därifrån med varsin helt galet god falafelwrap som vi inmundigade i solen på Greyfriars.
Vi satt där och pratade om livet och drömmar, testade reflexer och matade ekorrar, tills solen försvunnit bakom trädtopparna och vi bestämde att det var dags att bege sig hemåt igen.
Mmm, glass, jag vill ha glass, råkade jag visst säga högt och de andra svarade med ett rungande YES! Vi gick bort till den italienska restaurangen i närheten som också har en liten glasskiosk vid sidan om. Resten av kvällen spenderade vi framför youtube och tittade bl a på detta och detta, och skrattade så att tårarna sprutade.
Och så kom söndagsmorgonen och det var dags att säga hejdå. Men först gräddade jag en hög med våfflor som åts med jordgubbar, bananer, blåbär och lemoncurd. Det kändes ungefär som att få tillbaka en liten bit av vårt gamla liv då vi hade brakfrukost tillsammans varje söndag, och vi försökte förtränga att det här var sista morgonen tillsammans på flera månader. Längtar så till nästa läsår då Sinéad bara är en 3 timmars bussresa bort. <3
Men, vilken återförening, ditt inlägg bara spirar om trygg lycka!! Vad man blir meddragen. Dessutom lyser Sinéads ögon på alla bilder, tycker jag... :)