dagarna som kom och gick.
Jag har för tillfället svårt för att knyta ihop alla lösa trådar i mitt huvud, svårt för att sätta ord på känslor och på händelser. Kanske beror det på allmän överbelastning i hjärnkontoret nu när uni har dragit igång igen, eller så är det bara så det är ibland. Tillfällig emotionell och mental villrådighet, vilket dock inte behöver betyda att tillvaron är dålig, bara lite ogreppbar. Som att promenera runt i en tyst skog med träd som knakar i vinden och med den mjuka mossan sviktande under kängorna, utan att veta i vilken riktning civilisationen ligger, men att vara ok med det ändå. Men jag gör ett försök i att komprimera de senaste dagarna till ordform:
I lördagskväll drack jag starkt kaffe på ett italienskt fik med sura servitörer som snörpte på munnen när de gick förbi vårt bord, men det gjorde inte så mycket för samtalsämnena tog aldrig slut och skrattet fanns hela tiden i ögonvrån. Resten av kvällen spenderades på en pub där irländska melodier klinkades fram i ett hörn och fyllde tomrummet mellan skratten. En stammis hade tagit med sig sina två hundar som konstant viftande på svansen när de sprang kring benen på folk, fick kli bakom örat och hundgodis från bartendern, och som till sist parkerade sig bredvid oss i soffan och somnade. Min hundallergi gjorde sig påmind och inom ett par minuter klättrade ett utslag över min ena hand, men vem kan motstå ett par vädjande kastanjebruna ögon? Inte jag i alla fall.
Måndagen förflöt i ett töcken av prestationsångest. Jag försökte koncentrera mig på läsningen vi fått inför tisdagens lektion, men uppdaterade i stället vår studentportal var femte minut ändå för att se om betyget för uppsatsen äntligen kommit upp. Och så fanns det plötsligt där, mitt hjärta slog hårdare och hårdare och så ping. 78%. Ett A. Lättnad. Men så känner jag hur besvikelsen smyger sig på och börjar sprida sig i kroppen, för varför fattas de resterande 22%? Och mellan varven av bultande mörker måste jag stanna upp och prata mig själv till rätta. Berätta att 78% är ju för fasen sjukt jäkla bra och att jag borde vara nöjd, till och med lite stolt. Men jag har fortfarande inte öppnat min feedback, för kanske är det ännu svårare att bli bedömd när en faktiskt ser upp till personen som står bakom kritiken och betyget, och värderar dennes åsikt extra högt.
På kvällen fick jag ett mail med ämnet "VERY IMPORTANT” som berättade var och när och hur mina bilder kommer ställas ut, och med ens blev utställningen en verklighet. Eftersom prestationsångesten redan bott in sig i mitt bakhuvud tidigare under dagen tog den så klart tillfället i akt och gjorde sig påmind igen. Loppet om perfektion är en tävling som inte går att vinna, jag vet det, men likt förbaskat springer jag tills benen viker sig av mjölksyra ändå. Så jag retirerar till den bästa sorterns tillflyktsort; sällskapet av vänner som bakar chokladkaka och fuldansar i köket, och som får mig att skratta tills benen viker sig av lycka i stället. Och för varje attackskratt som klingar ut krymper orosmolnet några millimeter, tills det slutligen upphör att existera. I alla fall för denna gången.
Tisdag och den gryningsblå himlen är melerad av rosa moln. Klockan är 9.15 och lektionen har precis börjat, jag försöker gnugga sömnen ur ögonen sådär lagom diskret för att läraren inte ska märka. En timme senare har jag helt och hållet slutat att anteckna och i stället har jag skrivit IDIOT med stora bokstäver på sidan. Där sitter vi och lyssnar på när vår (manliga) lärare säger saker som att ”people say that I’m anti-feminist, but I don’t really believe in the whole thing about patriarchy and gender roles” och ”women are not oppressed, you don’t have any proof”. Jag biter ihop käkarna och räknar till tio. I mitt huvud författar jag syrliga repliker med stora akademiska ord, som jag vet hade träffat en öm punkt, men jag orkar inte ta diskussionen nu, inte idag. Så i stället tänker jag på fluffiga hundvalpar och lovar att nästa tisdag ska jag minsann inte sitta tyst.
<3 <3 <3