en liten parantes
Och vet ni vad? Ni är så himla, himla fina. Varenda en av er. Verkligen. Era snälla ord gör mig alldeles överväldigad, och ger mig ungefär samma känsla i magen som när man tittar på kattungar som precis har lärt sig gå och springa, men inte kan stanna än. Löjligt glad. Och lite stolt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska visa min uppskattning, men om jag hade kunnat hade jag köpt hela godisaffären i Pippi och bjudit er på så mycket godis och dåliga skämt att ni inte hade kunnat gå efteråt. Ungefär. Nu kan jag inte säga mer än tack, och visa er en bild på det mest fulsöta djuret någonsin; Spudlina, den nakna igelkotten, i en gul kofta. Hon fick i alla fall mig att dö lite på hur knäpp och fin världen är.
en liten påminnelse
Igår såg jag den sista delen av The Kennedys. Är fortfarande helt mållös. Detta måste vara det bästa jag sett på väldigtväldigt länge. Så himla välgjord med skickliga skådespelare. Jag som aldrig gråter till film eller liknande satt och småsnyftade hela avsnittet igenom (och storgrät i slutet, såklart). Så. Galet. Bra. Se den! Om inte missar ni verkligen något.
