- att springa över gårdsplanen så snabbt som gummistövlarna tillåter, tränga ihop alla syskonen på köksbänken trots att vi växte ifrån den för flera år sedan, och dricka saft under tiden farmor berättar historier och farfar sörplar kaffe.

- att vakna tidigt alldeles bredvid, krypa ännu närmre tills varenda millimeter av mig rör vid honom, och bara andas tillsammans i morgonljuset

- att komma hem från en timslång ridtur i snöstorm, lirka upp remmarna på tränset med stelfrusna fingrar och sedan värma sig tillsammans i en sadelkammare som luktar tungt av läder och hö.

-att sitta i varsin ände av soffan, med benen uppkastade på ryggstödet och planera livet med listor tills klockan slår alldeles för mycket och någon somnar mitt i en mening.

- att stå ihopträngd på världens minsta scen med blå röda gröna lampor bländandes och spela klarinett tills man får träningsvärk i fingrarna och revbenen ömmar.

- och sekunderna innan man går på scen när kroppen är uppochner av adrenalin och knäna känns som kolsyra, och man undrar hur man någonsin ska kunna få ton i instrumentet när man inte ens kan andas normalt.

- att cykla snabbt snabbt på sliriga grusvägar och sjunga hej hej monika för full hals och skratta så att man nästan välter.

- extravaganta bänkpicknickar vid sjökanten tills solen går ner.

- att köra bil mitt i natten, på labyrintgator och tomma vägar som inte leder någonstans och prata om allt som känns.

- tryggheten som fanns där djupt inne i bröstkorgen, och som pulserade tyst i takt med hjärtat, innan verkligheten hann ikapp och jag förstod att ingenting varar för evigt.

- att sitta på pakethållaren och känna vinden mot kinden, balanserande på en gitarr och två matkassar, känna suget i magen i nedförsbackarna.  Släppa taget och blunda.

- att ha skogen precis utanför ytterdörren, stor och tyst och trygg.

- att klättra högst upp i äppelträdet, luta sig mot den knotiga stammen och förlora sig berättelser som känns i hela kroppen. Gömma sig i lövverket när enstaka bilar kör förbi och låtsas att man är någon annan för en stund.

(klicka på bilderna för källa)

När jag var fjorton år slutade jag äta. Först försvann godiset och chipsen, glassen och skräpmaten. Sedan röd mjölk och smör på mackan. Jag uteslöt fler och fler livsmedel, och till slut fanns bara knäckebröd och frukt kvar. Mitt hjärta slog ett extra slag när jag gått ner ett kilo, och jag såg det som en seger varje gång jag lyckades stå emot den vrålande hungern som rev i hela kroppen. Tränade maniskt både morgon och kväll, eller ja, hela tiden egentligen, så fort jag fick en minut över gjorde jag sit-ups. Och fick en sådan överväldigande ångest av att titta mig i spegeln. Mängden fett under huden var det enda jag kunde tänka på. På några månader förvandlades jag från en frisk tonåring till ett vandrande vrak. 

Min målvikt minskade i takt med att jag gick ner i vikt. Jag var aldrig nöjd. Aldrig smal nog. För jag visste nog allt att ju smalare desto bättre. Till slut hade jag ett BMI som var långt under svältgränsen och min kropp började ge upp. Jag svimmade varje gång jag ställde mig upp för häftigt, det svartnade för ögonen så fort jag gick uppför trappor och jag frös konstant. Hjärtat började slå i otakt och jag klarade knappt att vara vaken om dagarna. Sov inte om nätterna. Jag blev paranoid och var helt övertygad om att alla i min omgivning försökte göra mig tjock, att de sockrat dricksvattnet och hällt grädde i mjölkpaketen.

Mina föräldrar var så klart utom sig av oro. De försökte tala mig till rätta, muta mig med min favoritmat och skällde på mig när de kom på mig med att gömma middagen i servetter. När inget annat hjälpte ringde de skolsköterskan. Hon kallade in mig och när jag förstod att hon visste vad jag höll på med, att mina föräldrar visste, då brast allt. Jag orkade inte ljuga längre, orkade inte illamåendet som vällde upp inom mig varje gång jag tänkte på mat och jag orkade inte att hata mig själv. Jag orkade ingenting. För det är precis det som händer om man inte äter, man slocknar. Livsglädjen tynar bort tills allt som finns kvar är ett evigt mörker bakom bröstbenet. Jag berättade för skolsköterskan om självsvälten och fick komma till en psykolog på BUP som diagnostiserade mig med Anorexia. Tillsammans kom vi fram till att min ständiga prestationsångest, perfektionismen (som sköt i höjden på min annars "fullt normala personlighets-kurva"), var boven för min självsvält. För att vara perfekt så måste man vara smal, det visste jag ju. Det var i alla fall det alla tidningsartiklar, reklam och filmer hade präntat in i mitt huvud. GÅ NER TIO KILO I VIKT OCH BLI EN BÄTTRE MÄNNISKA, ungefär så.

Men någonstans förstod jag att jag behövde börja äta igen för att kunna leva. För att överleva. Och vilken kamp det var, varje dag var ett krig mot mitt eget huvud. Jag ville kräkas vid varje måltid och fick svindel av bara tanken på mat. Men jag tuggade och svalde, tuggade och svalde. Grät och skrek ner i kudden om nätterna. Kämpade. Och med tiden så blev de arga rösterna, som berättade för mig att jag var så fruktansvärt värdelös som inte klarade mig utan mat, svagare. Och till slut så insåg jag att jag kunde äta lösgodis och glass utan att må dåligt. Jag kunde se mig själv i spegeln utan att fyllas med ett bedövande vemod, och jag kände livet pulsera i kroppen igen. 

Och om jag ska vara helt ärlig, så finns hjärnspökena där fortfarande. De har inte kontroll över mig längre och de styr inte mina matvanor, de har egentligen ingenting att säga till om längre. Men dåliga dagar så skaver de i bakhuvudet, viskar att ska du inte hoppa över chokladen idag och springa en runda i stället? Och jag har fått förlika mig med tanken på att de alltid kommer att finnas där. Men det gör ingenting, för nu kan jag hantera dem. Ignorerar deras uppmaningar och förolämpningar, och fortsätter med mitt liv. För jag vet att jag är bättre än så, jag vet att jag förtjänar att må bra. De två år då jag var sjuk är en enda dimma, jag har knappt några minnen alls från den tiden och ibland känns det som om de inte ens existerade. Två år förlorade till självhat och svält, det är ju helt sjukt egentligen. Och jag vill aldrig hamna där igen. Aldrig. Livet är så himla mycket mer än så.

Och jag blir så jäkla matt av den ständiga romantiseringen över knotiga knän och håliga kinder. Att modellagenturer värvar modeller utanför anorexikliniker. Att kvinnorna som syns i media, som ska representera något slags ideal, alltid har ett bmi långt under normalgränsen. Hur fasen kunde vi hamna här? Förvridna kroppsbilder, den ständiga påminnelsen om att vi inte duger. Ätstörningar är för tusan ingenting att sukta efter. En ångest och ett hat som växer utanpå kroppen som en parasit, som kväver allt liv inuti. Det finns inget vackert i det alls. Ingenting. 

Så det jag vill säga till er, ni som hoppar över mat som ni tycker om för att ”ni inte borde”, ni som undviker att titta er i spegeln, ni som får ångest varje gång ni ska köpa jeans, eller som väger er med vånda; SLUTA. Det är inte värt det. Ingen, jag upprepar, INGEN blir lyckligare för att siffrorna på vågen visar mindre. Ditt värde som människa, hur lycklig du är, styrs inte av din jeansstorlek eller hur mycket din mage putar ut. Tjock, smal, spelar ingen roll. DU ÄR BRA. Punkt. Det är bara samhället som är skevt som tusan.

Och om du är där jag var för sju-åtta år sedan, djupt i självhatets träsk; du klarar det. Du klarar att slå ätstörningen på käften och gå rakryggad ur kampen. Livet blir så mycket bättre utan mat- och kroppsångest, jag lovar.

1. sjungande busschaufförer som får alla passagerare att fnissa tillsammans.
2. rävar med pigga ögon och nyfikna öron.
3. att spela klarinett igen efter en halv evighet, och inse att alla toner finns i fingrarna.
4. att fastna i ett monsunregn på andra sidan jorden och ta skydd i en restaurang med plåttak och små, röda plaststolar för att inte spolas bort.
5. när man förstår att personen som bara brukade vara bekant, faktiskt är en vän, och en jäkligt bra sådan.
   
6. den söta doften av sommarkor och sommaräng.
7. kramar som känns i flera dagar efteråt.
8. när man upptäcker nya favoritord som symfoni eller kanske pigeon.
9. små bananer som smakar äpple.
10. katter med mustasch.
11. sommarfrukost på en filt i gräset under morgonsolen.
12. solvarma, nyplockade tomater.
13. att vakna bredvid en varm sömnperson, krypa tätt intill och tänka att såhär vill jag vakna varje dag i resten av mitt liv.
14. nybakade kanelbullar.
    
15. den första vårsolen efter månader av evigt mörker.
16. att planera en resa till Paris eller kanske Amsterdam.
17. filmkväll fyra kvällar i rad under tusen filtar och minst tre koppar té.
18. att boka en enkel flygbiljett.
19. tryggheten som bara en mjuk katt på magen kan få dig att känna.
20. att komma galopperande på en skogsväg och tänka att nu, nu är jag minsann lycklig.
21. rötter från mäktiga träd som slingrar sig fram likt ådror på marken.
22. lukten av nyslaget hö.
23. ord som träffar precis rätt och som rör om hela ens inre.
24. adventsstjärnor som får hänga kvar året runt.
    
25. plattnosade katter med klotrunda ögon.
26. dinosaurier.
27. att skicka lappar under dörren för att det är lite roligare än att knacka på och fråga.
28. när man får ett vykort på posten från en vän som egentligen bor jättenära, men som ändå ville skicka något "så att man ska få lite post".
29. att efter flera veckor av orolig sömn äntligen lyckas sova en hel natt.
30. att hoppa i vattenpölar så att vattnet stänker.
31. när man ska åka hem efter tio dagar av kärleksrusigt hjärta och han gör matsäck som han slår in i tidningspapper bara för att man inte ska vara hungrig på tåget hem.
32. tälthelger i skogen när man sover i sovsäck, skrattar runt elden på kvällen och lagar mat på spritkök.
33. att upptäcka nya platser tillsammans med sina bästa människor.
34. att evighetsplugga och bara ta en liten paus för att dricka té med en fin vän, men råka sitta kvar i en två tre timmar för att man har så mycket att prata om.
35. när ett smeknamn har hängt med så länge att personer har börjat glömma bort vad man heter på riktigt.
36. att somna till ljudet av regn som smattrar mot rutan.
37. utmattningen i benen efter att man åkt skidor nerför branta backar hela dagen.
38. blåbärssoppa.
39. att öppna kylskåpet och hitta ett kärleksbrev mellan sylten och osten.
40. när man sitter på bryggan, doppar fötterna i sjön och njuter av hur den första sommarsolen värmer knäna.
41. bergochdalbanor.
42. att bada badkar och äta glass, samtidigt.
43. att laga mat efter ett nytt, svårt recept och bli så stolt när det faktiskt blir gott.
44. dagar då luggen lägger sig perfekt.
45. att testa något nytt och kanske misslyckas, men det gör ingenting för att man i alla fall vågade.
46. när man känner någon så väl att man kan sitta tysta tillsammans flera timmar för att ord är överflödiga.
    
47. att cykla snabbt, snabbt på grusvägar med cykelkorgen full av nyplockade kantareller.
48. när man är ledsen och finaste hästen lägger sitt huvud försiktig på ens axel, som om den förstod och ville trösta.
49. höststormar.
50. att komma hem med stelfrusna tår och byta om till pyjamas direkt, krypa ner under en filt och dricka varm choklad med kanel och kardemumma.
51. att träffa någon som har exakt samma humor som en själv men som ingen annan förstår, så står man och skrattar åt kanske en skylt tills knäna viker sig, när andra bara skakar på huvudet.
52. nätter då det åskar så att det skallrar i fönsterrutorna och man funderar på om huset kommer stå kvar imorgon.
    
53. små taxar som hoppdyker från bryggan bara för att de tycker att det är så himla roligt att bada.
54. de gånger då man känner sig riktigt duktig på något.
55. att få sova i sin egna säng, sitta vid ett välbekant köksbord och bara känna sig hemma.
56. att hitta en det-här-vill-jag-göra-innan-jag-dör-lista som man skrev för flera år sedan och lyckan när man kan pricka av minst tre punkter.
57. äventyr.