ett dunigt skypesällskap
För två veckor sedan skickade mammi en bild på en dunig liten krabat och skrev "ny familjemedlem!" Jag antog att det var en av våra ankor som hade kläckts fram i äggkläckningsmaskinen, men icke. En av mammas vänner hade hittat en övergiven ankunge (som visade sig vara en gås? Det är inte lätt att se skillnad när de är såhär små alltså) i sin trädgård, och när hon var helt säker på att mamman inte skulle dyka upp ringde hon mina föräldrar och kollade om de kunde adoptera den. Eftersom vi redan har ankor och haft flera omgångar med ankungar förut, och ännu ett gäng på gång, sa de så klart ja.
Så nu bor den hemma hos mina föräldrar och trivs så himla bra! Den får vara inne tills den är tillräckligt stor att gå ute med de andra, och för att den inte ska vara ledsen får den springa lös i huset och följer mamma vart hon än går. Och så fort hon plockar upp den börjar den kuttra, nästan kvittra, av glädje. En av de första dagarna hade den förresten jagat en jättestor spindel över köksgolvet som den sedan fick tag i och åt upp, heh.
Den pratar konstant, och under tiden vi skypade somnade den tryggt i mammas famn. När pappa kommer hem från att ha jobbat natt har den fått sova i sängen, ihopkurad i hans armhåla, för att den inte ska vara ensam. Orkar inte så sött!? Det är ju som en himla Disneyfilm för tusan.
Och titta så stor den har blivit redan, bara en vecka senare! Här har den precis kommit in från en promenad ute i det gröna tillsammans med mammi där den jagat insekter och smakat på gräsmattan.
Hej hej lille vän, och välkommen till familjen.
(Hen är fortfarande namnlös förresten, något förslag?)