om att inte kunna äta

När jag var fjorton år slutade jag äta. Först försvann godiset och chipsen, glassen och skräpmaten. Sedan röd mjölk och smör på mackan. Jag uteslöt fler och fler livsmedel, och till slut fanns bara knäckebröd och frukt kvar. Mitt hjärta slog ett extra slag när jag gått ner ett kilo, och jag såg det som en seger varje gång jag lyckades stå emot den vrålande hungern som rev i hela kroppen. Tränade maniskt både morgon och kväll, eller ja, hela tiden egentligen, så fort jag fick en minut över gjorde jag sit-ups. Och fick en sådan överväldigande ångest av att titta mig i spegeln. Mängden fett under huden var det enda jag kunde tänka på. På några månader förvandlades jag från en frisk tonåring till ett vandrande vrak. 

 

Min målvikt minskade i takt med att jag gick ner i vikt. Jag var aldrig nöjd. Aldrig smal nog. För jag visste nog allt att ju smalare desto bättre. Till slut hade jag ett BMI som var långt under svältgränsen och min kropp började ge upp. Jag svimmade varje gång jag ställde mig upp för häftigt, det svartnade för ögonen så fort jag gick uppför trappor och jag frös konstant. Hjärtat började slå i otakt och jag klarade knappt att vara vaken om dagarna. Sov inte om nätterna. Jag blev paranoid och var helt övertygad om att alla i min omgivning försökte göra mig tjock, att de sockrat dricksvattnet och hällt grädde i mjölkpaketen.

 

Mina föräldrar var så klart utom sig av oro. De försökte tala mig till rätta, muta mig med min favoritmat och skällde på mig när de kom på mig med att gömma middagen i servetter. När inget annat hjälpte ringde de skolsköterskan. Hon kallade in mig och när jag förstod att hon visste vad jag höll på med, att mina föräldrar visste, då brast allt. Jag orkade inte ljuga längre, orkade inte illamåendet som vällde upp inom mig varje gång jag tänkte på mat och jag orkade inte att hata mig själv. Jag orkade ingenting. För det är precis det som händer om man inte äter, man slocknar. Livsglädjen tynar bort tills allt som finns kvar är ett evigt mörker bakom bröstbenet. Jag berättade för skolsköterskan om självsvälten och fick komma till en psykolog på BUP som diagnostiserade mig med Anorexia. Tillsammans kom vi fram till att min ständiga prestationsångest, perfektionismen (som sköt i höjden på min annars "fullt normala personlighets-kurva"), var boven för min självsvält. För att vara perfekt så måste man vara smal, det visste jag ju. Det var i alla fall det alla tidningsartiklar, reklam och filmer hade präntat in i mitt huvud. GÅ NER TIO KILO I VIKT OCH BLI EN BÄTTRE MÄNNISKA, ungefär så.

 

Men någonstans förstod jag att jag behövde börja äta igen för att kunna leva. För att överleva. Och vilken kamp det var, varje dag var ett krig mot mitt eget huvud. Jag ville kräkas vid varje måltid och fick svindel av bara tanken på mat. Men jag tuggade och svalde, tuggade och svalde. Grät och skrek ner i kudden om nätterna. Kämpade. Och med tiden så blev de arga rösterna, som berättade för mig att jag var så fruktansvärt värdelös som inte klarade mig utan mat, svagare. Och till slut så insåg jag att jag kunde äta lösgodis och glass utan att må dåligt. Jag kunde se mig själv i spegeln utan att fyllas med ett bedövande vemod, och jag kände livet pulsera i kroppen igen. 

 

Och om jag ska vara helt ärlig, så finns hjärnspökena där fortfarande. De har inte kontroll över mig längre och de styr inte mina matvanor, de har egentligen ingenting att säga till om längre. Men dåliga dagar så skaver de i bakhuvudet, viskar att ska du inte hoppa över chokladen idag och springa en runda i stället? Och jag har fått förlika mig med tanken på att de alltid kommer att finnas där. Men det gör ingenting, för nu kan jag hantera dem. Ignorerar deras uppmaningar och förolämpningar, och fortsätter med mitt liv. För jag vet att jag är bättre än så, jag vet att jag förtjänar att må bra. De två år då jag var sjuk är en enda dimma, jag har knappt några minnen alls från den tiden och ibland känns det som om de inte ens existerade. Två år förlorade till självhat och svält, det är ju helt sjukt egentligen. Och jag vill aldrig hamna där igen. Aldrig. Livet är så himla mycket mer än så.

 

Och jag blir så jäkla matt av den ständiga romantiseringen över knotiga knän och håliga kinder. Att modellagenturer värvar modeller utanför anorexikliniker. Att kvinnorna som syns i media, som ska representera något slags ideal, alltid har ett bmi långt under normalgränsen. Hur fasen kunde vi hamna här? Förvridna kroppsbilder, den ständiga påminnelsen om att vi inte duger. Ätstörningar är för tusan ingenting att sukta efter. En ångest och ett hat som växer utanpå kroppen som en parasit, som kväver allt liv inuti. Det finns inget vackert i det alls. Ingenting. 

 

Så det jag vill säga till er, ni som hoppar över mat som ni tycker om för att ”ni inte borde”, ni som undviker att titta er i spegeln, ni som får ångest varje gång ni ska köpa jeans, eller som väger er med vånda; SLUTA. Det är inte värt det. Ingen, jag upprepar, INGEN blir lyckligare för att siffrorna på vågen visar mindre. Ditt värde som människa, hur lycklig du är, styrs inte av din jeansstorlek eller hur mycket din mage putar ut. Tjock, smal, spelar ingen roll. DU ÄR BRA. Punkt. Det är bara samhället som är skevt som tusan.

 

Och om du är där jag var för sju-åtta år sedan, djupt i självhatets träsk; du klarar det. Du klarar att slå ätstörningen på käften och gå rakryggad ur kampen. Livet blir så mycket bättre utan mat- och kroppsångest, jag lovar.

60 kommentarer
K

<3

Alva

Du är så fantastisk, Jennifer. Så stark och fin och skriver så det känns. Tack <3

Rebecka Vigren - Fotoblogg

så himla modigt och fint skrivet <3

ellin☮r

Så jävla VIKTIGT att sånt här blir belyst istället för mer tabubelagt & skamfyllt. Otroligt starkt av dig att skriva om det.

Maja

Du är så himla bra, och stark. Min syster var precis där du var för några år sedan och det var hemskt att se henne tyna bort och bli som ett genomskinligt spöke. Som tur var hann det stoppas innan det var för sent. Så himla bra av dig att du tar upp det här! Kram.

Lovisa

Asbra!
och så himla fint att du delar med dig av dina erfareheter, hoppas det hjälper många <3

Sara

Åh, vilken viktig text, vad bra du är. Jag har sedan jag var liten haft ångest över min kropp, tyckt att jag varit tjock och skämts när jag ätit. Det gick aldrig så långt att jag fick anorexia eller något, men jag hade ångest varje himla dag fram till förra året. Då fick en viktig person mig att inse precis vad jag höll på med, hur dum jag var mot mig själv. Jag hade hittat något slags trygghet i att göra mig själv illa på olika sätt, men nu var jag för slut på energi för att orka fortsätta. Så jag bestämde mig för att bara sluta. Istället för att hoppa över brödrecept med 50 gram smör i så bakade jag det, och jag tvingade mig att sluta jämföra energivärden i olika saker. Och när jag väl hade börjat sluta så kändes det så himla bra. Att träna för att må bra och inte för att bli smal, att faktiskt titta på min kropp utan att tänka på allt fett som måste bort (trots att de tankarna fortfarande kommer ibland). Jag har fått en någorlunda sund relation till mat, utan självsvält och utan hetsätande. Så sinnessjukt skönt att kunna äta ett mål mat och bara tänka på hur gott det är, inte på hur tjock jag blir (vilket jag förstås inte blir). Skönast av allt är att jag förstår att jag själv har ett värde. Önskar bara att någon hade upptäckt det tidigare och tagit det på allvar.

ida

åh vad fint att du delar med dig av detta till oss, du är så stark, så bra.<3

Viktoria

Du är stark som vågar skriva det här, och det är så himla bra att du gör det. Jag var på väg åt självsvältshållet när jag var tonåring, slutade äta vissa saker, försökte spy (förutom att min kräkreflex inte fungerar, så det misslyckades). Men jag tog mig ur det, innan någonting allvarligt hände, innan omgivningen märkte för mycket. Och det är jag så himla glad för idag (även om jag fortfarande kan peta på magen och tycka att den väl är lite lös, även fast jag vet att jag är helt perfekt som jag är)

Jag vet inte om jag kommenterat något här innan, men jag vill bara säga att du är en så himla fin person (insida och utsida!) och jag har fallit pladask för din blogg. Drömmer om Skottland som aldrig förr, tack vare dina vackra bilder. Och jag önskar att jag vore lika modig som du.

Emilia

Du är en ren inspiration!!

Victoria

Åh, vilken historia! Vad fint och starkt att du delar med dig. Och ett så viktigt ämne att ta upp!

Min storasyster hade anorexia när jag växte upp så jag var den som fick stå och se på medan sjukdomen svalde henne levande. Men hon tog sig ut på andra sidan hon också till slut. Och jag insåg att det där med att missbruka mat måste vara den svåraste formen av missbruk, vare sig det handlar om att äta alldeles för mycket eller alldeles för lite. Droger, alkohol osv kan man välja att sluta helt med och utesluta från ens liv (även om det så klart också är svårt), men när det handlar om mat måste man lära sig att hitta tillbaka till det "normala". Man måste liksom möta sitt problem och hitta en sund inställning till maten igen. Man kan inte välja bort den och utesluta den ur ens liv.

Kramar till dig och alla andra som har kämpat eller fortfarande kämpar med ätstörningar.

Signe

Tror jag behövde höra det där, tack.

Matilda

Jätte bra och starkt skrivet! Du är så bra, tack för att du påminner mig om att det inte spelar någon roll hur man ser ut!

Johanna

Åh fina syster! Du är så himla bra och så himla stark! <3

Becka

T A C K för att du sprider rätt åsikter! ååå vad jag blir glad!
Hatar att medierna kretsar kring olika dieter och det oändliga hetsbantandet! skulle vilja slänga varenda tidning som nämner LCHF...


Efter 5 år med ätstörning blev jag nyligen diagnostiserad anorexia och är nu så less på denna helvetiska sjukdom att när sommaren börjar så räcker det! jag slutar! alla plus har tynat bort och nu finns bara frågan "vad fan håller du på med?" kvar. Du kan inte ana hur mycket jag ser fram emot att sätta tänderna i en smörig, nygräddad croissant igen!

Evelina

Riktigt bra skrivet Jennifer! Hoppas du känner dig riktigt stolt, det här kan nog hjälpa många!
Kram :)

Cassandra

Ett bra och viktigt inlägg. Jag blev sjuk i anorexi när jag var 15 år gick på behandling tills jag var 18.. 3 år tog det mig och då gick jag ändå inte så "långt ner" i min ätstörning som du gjorde, då mina vänner skvallrade för skolsköterskan ganska tidigt om min självsvält och viktnedgång. Jag hade alltid varit stolt över att att vara den smalaste tjejen i klassen och jag blev som besatt att förbli så även när högstadiekurverna började komma. Jag har aldrig varit någon perfektionist så på så sätt är jag inte den typiska ätstörningstypen men familjeproblem gjorde så jag var tvungen att lindra min ångest med någonting, jag kunde lika gärna skärt mig eller tagit alkohol.. Ätstörningar följer mig precis som du än i dag. Dock kan jag kontrollera den lilla djävulen på min höga axel som säger att jag inte är bra nog.

Till unga tjejer som börjar mixtra med maten och känna att ni inte duger: Sluta genast, det är inte värt all tid och ångest som man lägger i stället för att njuta av bara vara ung!

Hanna

Vad modig du är som vågar skriva detta. Du är så himla bra. Jag och många andra behövde nog höra detta. Tack.

Matilde

Så himla starkt av dig att skriva detta. Jag har varit i samma träsk som du och håller på att ta mig ur det. Precis som du blir jag så frustrerad av all media som hindrar en från att bli frisk. Som hindrar alla människor från att leva och tänka friskt.
Du är så klok och fin och modig.
Kram

Sandra Leone

Jag beundrar dig verkligen för att du är så modig som berättar detta. Jag tror verkligen att många behöver höra dina ord.
Kram

Emelie

Åh, vad jag känner igen mig i det här. Vad fint du sprider ett så viktigt, och allt mer aktuellt budskap.

Jessica

Men alltså herregud kvinna! Du bara fortsätter vara så fantastisk att man blir yr! Du gör så viktiga saker och berättar och förändrar. Brabrabra.

Nastasja

Vad du är stark, så grymt kämpat! Har själv blivit medveten om mitt eget sätt att se på mig själv. Att träningshetsen gått överstyr och trots min KÄRLEK till matlagning och allt vad mat heter så valde jag till och med att banta 60 dagar bara för att bli smal. Det tog några ärliga ord från mina vänner, en kväll och riktigt hårt tänkande för att inse att jag har en helt skev bild av mig själv.

NO MORE. Har satt punkt för det och mår redan mycket bättre. Tack för att du är så bra och skriver om sådant här. Fler personer behöver en tankeställare över vad som är viktigt i livet.

kaneli

Vad fint och modigt av dig att skriva om det här!

Vendel

Gud vad du är stark. <3

Maja

Känns så konstigt att även du, som så många andra har ramlat för de där rösterna. Så starkt att komma tillbaka till något så mycket bättre.

Alida

Tack för att du är så himla bra och skriver om det! :)

rainbowtrout.

<3

Emma Kevlarsjäl

Åh, det du just skrivit gav mig lite styrka. Tack så jätte mycket, verkligen! Jag behövde just det där ''Du klarar det'' även om det inte var menat för bara mig.
Och jag beundrar dig som har tagit dig ur det här, det gör jag verkligen!
<3

li

Tacktacktack för att du skriver om anorexi utan att nämna vad du vägde eller hur många kalorier du åt eller andra detaljer, att du pratar om känslorna och tankarna istället. Jag är så himla less på att läsa om ätstörningar i texter som är så fullproppade med triggande detaljer att det som skulle varit en "du kan bli frisk"-text bara blir en triggande ont i magen-text. Därför var det så extra fint att läsa din text istället, att kunna läsa om ätstörningar utan att behöva jämföra sig med vad någon annan haft för vikt osv.

Jenny

det där med att modellargenturer raggar modeller utanför anorexiakliniker är helt sinnes. jag förstår ingenting och blir så in i bombens arg!

du är stark jennifer och det är så fint att du vill dela med dig av en sådan svår period i ditt liv!

kram

Lisa

Tack för att du delade med dig av denna erfarenhet, du är modig, och du förtjänar att höra det tusen gånger om. Det behövs fler friska och sunda tjejer som dig ute i rampljuset.

Petite Caja

Väldigt bra och viktig text!

L.

Bra skrivet! Bra du är som dragit dig upp ur skiten, jag var också där. Blir så jävla förbannad av modellscouterna som står utanför anorexikliniken, man undrar ju vart deras moral tog vägen?

Esma

Så enormt fint skrivet, jag blev riktigt rörd och jag beundrar dig för att du kämpade igenom det!

Aina Miyagi Magnell

Avundas alltid ni starka människor som lyckas ta er ur era problem. Ni kommer alltid så långt, bara att ta sig ur Anorexia är så starkt. Du är värd all världens respekt

Matilda Stridsberg

Du är så himla stark och jag älskar varenda liten millimeter av din blogg. Tack för att du delade din historia och fick mig att tänka efter lite extra. Det är ett sjukt samhälle vi lever i, jag håller med. Kämpar själv emot ångest och självhat och jag vet så många andra som gör det. Men vi får aldrig någonsin ge upp. Aldrig. Bra skrivet! <3

Johnny

Jag är så glad när jag såg dig äta, och njuta av maten. När vi var och hälsade på dig i Scottland. Som pappa kommer tanken upp, hur det var den tiden. Förtvivlan, ångerst och maktlöshet. Jag glömmer inte dina svarta färg under dina tomma håliga ögon. Armar, likt människor i koncentrations läger. Och ljudet från toaletten när du kräkte upp maten.
Man iakttar dig även nu. Men man säger inget. Det har satt sig i min hjärna och ryggrad. Men utan dig styrka hade du inte klarat av det. Tack Jennifer! för att du är den du är. Och modet att tala om var du har gått igenom. Det här kan hjälpa andra tjejer och killar. Jag vet att det finns enorma krafter i varje människa. Tack Jennifer att du visatt det! Jag är så tacksam och glad.

Svar: <3
Jennifer

Jenny

Så himla fint skrivet och verkligen modigt av dig att skriva om det! Har alltid haft problem med viktfixering och hatar min kropp för att jag är sådär äckligt smal och undrar om man nånsin kommer vara nöjd med den man är.

Catarina

Du är så himla fin! Det går att bli bra och det ska man för ingen människa förtjänar det helvetet. <3 Du är stark.

Y A S M I N E

Jävligt bra text

Alice

Jättebra skrivet! Texten är så viktig och du är så stark. Vi är alla vackra så som vi är! Tack!

h

tack för sådana som du

Ebba Molin

Jättebra och MODIGT skrivet! Jag har precis blivit frisk från min ätstörning och det känns himla härligt. Men såklart finns hjärnspökena kvar... Men att kämpa för att bli fri är verkligen värt varenda tår, varenda ångestattack<3

Cecilia Par

Så stark är du och riktigt bra skrivet var det. Känner igen mig i så himla mycket.

Madeleine -FEMINIST/VEGAN/VOCALIST

gud, jag är helt mållös. jag ryser, blir ledsen samtidigt som jag blir inspirerad, glad och vill göra världens high five med dig. fy FASEN vad stark du har varit och är alltså. du skriver fruktansvärt bra och jag är helt övertygad om att du kan peppa många människor där ute. ett extra plus att ge samhället och media en smäll på käften dessutom.

heja dig! kram!

Sonja

(Har inte läst alla föregående kommentarer så denna kanske känns överflödig, men skriver ändå, haha.) Har de senaste veckorna tänkt jättemycket på det här med skönhetsideal, speciellt det som råder nu. Stört mig på alla pinnsmala modeller, sett med avsky mot de där skyltdockorna som INTE SER UT SOM VANLIGT FOLK, hört klasskompisarnas gnäll om för tjocka lår (som egentligen är helt perfekta) och jag vill bara att allt ska vända, att människor ska inse hur sjukt allt är. En metod är nog att prata om det. Jag tycker att det är väldigt modigt av dig att skriva om det här. Och så viktigt. Om det är någon som kan vända på den här trenden med perfekt smalhet så är det du, en person som så många ser upp till och vi, alla tillsammans måste hjälpas åt. Du är så bra. Kram

Fellen

Mina ord räcker inte till för att beskriva vad jag känner när jag läser det här. Det är så sinnessjukt modigt, starkt och viktigt. Vi lever i en skev värld, men du är fantastisk, och tillsammans kan vi nå något bättre. Tusen kramar.

Mari

♥ Satt akkurat og hadde dårlig samvittighet fordi jeg ikke orket en treningsøkt i dag, nå har jeg det ikke mer. ♥ Du er så bra!

Frida

Jag är så glad att du tog dig därifrån, och att du skriver det här. Kram!

Cornelia

Åh så bra skrivet av dig! Du är så stark och en riktig förebild!

ida

tack!

Jenny

Hittade din blogg genom en sökning på google, letade efter något annat och hittade den här texten. Vill berätta att du fått mig förstå något som jag tidigare inte förstått. Tack.

Linda

så himla bra skrivet. tusen tack för den här texten! Dina ord gör mig ännu mer motiverad att bli frisk.

Alicia

Jag är så oändligt förgrymmad på den här världen. Tack för att du delar med dig. Det måste för i helvete bli förändring och jag tror alla som vågar berätta bidrar till det. Kram.

Lovisa

Jag, som många andra, uppskattar verkligen att du delar med dig av detta... Jag känner själv igen mig i det där med perfektion och självförakt, och det är bara dumt och onödigt. Jag får så svårt att välja ord, men jag är väldigt glad att du tog dig igenom skiten, att du är stark och står där du står, och att du går till attack mot samhället. Det är helt rätt. Du är riktigt jävla bra!

linnea

tack så otroligt mycket, jag är så glad att jag läste detta.

Svar: <3!
Jennifer

Emmy

Nästan som ett skämt att den här annonsen ligger i slutet av ditt inlägg: http://dagligtidning.com/halsa/lakare-ar-skramda/

Sedan vill jag bara tacka för att du skriver så fint och klokt. En av mina närmsta vänner är nu där du var då. Jag hoppas och hejar på henne att hon ska bli bättre

Svar: :( idiot-annons. Och jag hejar också på din vän!! <3
Jennifer

Marie

All kärlek och styrka till dig. Fantastiskt bra att du sätter ord på det. Jag har varit där själv.

Svar: Åh, puss! <3
Jennifer

johanna

Jag hittade detta inlägget pga av jag söker info och kanske stöd. Googlade lite och hamnade här. Min tolvåring har slutat äta. Fredagsmyset är ett minne. Pasta och potatis går inte i. Portionerna är löjligt små. Häromveckan svimmade hon i skolan efter att ha gått upp för trapporna. Skolsköterska och BUP är inkopplade men problemet är att hon inte tycker att det är ett problem. Hon vill bli lämnad i fred. Måltiderna blir till konflikter och hon avskärmar sig mer och mer från oss andra i familjen och även från sina kompisar. Jag känner mig vilse och vet inte riktigt vad jag göra. Kanske jag borde visa henne ditt inlägg? Det kanske skulle hjälpa henne att inse vad det är hon sysslar med. Jaja. Jag inser att denna kommentar förmodligen kommer att förbli oläst, men det var ändå skönt att skriva av sig lite.