dokumentärtips - the salt of the earth

Jag såg en så himla bra fotodokumentär härom veckan att jag bara måste tipsa vidare!! Helt klart ny favorit. 
The Salt of the Earth handlar om fotografen Sebastião Salgado som tar helt fantastiska bilder. Utöver hans förmåga att skapa magi med kameran berättar han så inlevelsefullt om sin karriär som fotograf, om bilderna och händelserna bakom dem, och verkar vara en så himla ödmjuk och bra person. Och alltså, titta bara vilka jäkla breathtaking bilder han tar:
 
 
 
 
 
 
 
Alla måste se helt enkelt. 
 
3 kommentarer

frågor får svar - om framtiden, alkohol, och Otto

 
Vad ska du göra när du har pluggat klart/flyttat från Edinburgh? 
 
Men så läskigt och stort att tänka på?! Jag vill plugga vidare, läsa en PhD i genusvetenskap, helst här i UK. Jag kan söka till en PhD direkt efter att jag läst färdigt min degree här i Edinburgh, men chansen att komma in är ungefär mikroskopisk eftersom jag då slåss om platser med folk som redan har läst en master. Så därför är plan A att göra en 3+1 (alltså, en master och en PhD i ett svep) och söka stipendium som kan täcka terminsavgiften osv. Om det inte funkar är plan B att läsa en master och sedan söka till en PhD efter det. Det fina med detta alternativet är att jag då får lite mer frihet och kan upptäcka en ny plats i ett år, och kanske till och med ett nytt land? Jag funderade ett tag på att kanske läsa min master i Sverige eftersom det är gratis osv. men efter att jag varit hemma i sommar kände jag bara ett så himla stort NEJ. Är verkligen inte redo för att bosätta mig i Sverige än, inte ens för ett år. Men allt är fortfarande så väldigt oklart och luddigt att jag mest får svindel av blotta tanken på framtiden.
 
 
Så mysiga och fina bilder! 
Jag har ett problem med att välja kamera att köpa, Olympus om-d eller canon 700d? vill ta ett till steg framåt i mitt fotande men har redan två objektiv som passar olympus men är ändå sugen på canon.. så kan inte bestämma.. ! har du kanske något råd? :) 
Visst har du en canon?
 
Oj, svårt! Kanske har du någon vän/bekant som har en canon som du kan låna och få känna lite på? Jag vet inte om det är så stor skillnad på bildkvalité etc. egentligen, utan mer själva känslan i att hålla i kameran och funktioner och sånt. Jag älskar min canon, och är ett troget canon-fan, men det beror antagligen på att canon är det enda märket som jag fotograferat ordentligt med. Så mitt bästa tips är egentligen att testköra en canon och se hur du gillar den mot olympusen! För det viktigaste är ju ändå att kameran känns bra i handen så att den verkligen blir använd och inte blir liggande i väskan. Kram!
 
 
 
 
Hej jennifer! För det första, såå fin blogg :) för det andra så har jag en fråga. Jag vet ju att du är nykterist och så och det har jag också varit väldigt länge, men börjar på senare tiden tänka om lite kring det. Eller i alla fall tänka på det. Det känns som att man missar så många saker när man är det, ögonblick och gemenskap i andra människors liv. Och jag älskar ju att få ta del av andra människors liv och skapa relationer sins emellan. Men jag hatar samtidigt att vår värld till stor del ser ut så idag. Snart ska jag börja universitetet och jag vill så gärna ta alla tillfällen jag får att skapa nya vänskaper och minnen! Vanligtvis brukar jag ofta följa med mina kompisar ut och det är trevligt och så, men det känns ändå som att det finns något speciellt i att "ta ett glas vin" eller "dela några öl" tillsammans. Som att det blir ett band man delar då, sinsemellan. Hur tänker du kring det? Känner du någonsin också att man "missar" saker och i så fall, hur hanterar du det? Hade varit härligt att få höra någon annars tankar kring detta :) förlåt för en aning lång fråga och tack för hjälpen på förhand, fina du! 
 
Jag förstår så väl! Fy fasen vad jag känner att jag hamnar utanför gemenskapen ibland pga att jag inte dricker, inte nödvändigtvis för att folk behandlar en annorlunda, utan precis som du säger så är det så hårt inpräntat i vår kultur att alkohol = normalt, så därför blir en helt enkelt utanför per automatik. Jag tror att du behöver väga för- och nackdelar mot varandra i den här situationen, och känna efter vad som fungerar för dig. För mig personligen så har det hittills alltid varit värt det; jag har hittat knep som funkar för mig (t ex alkoholfria alternativ, jag har ett gäng med standardsvar på lager om folk frågar/pressar mig till att dricka, etc.), jag känner mig bekväm i rollen som nykterist, och så känns det väldigt bra att stå fast vid det jag tror på. Dessutom finns det ju tusen andra sätt att bygga band på som inte involverar alkohol! Men som sagt, det är ett superpersonligt beslut att ta, så känn efter vad som är viktigt för just dig. Och jag förstår verkligen om du inte orkar, för fasen vad folk kan vara jobbiga/uteslutande bara för att en väljer bort alkohol (side note: evil eye på alla er som pressar folk runt omkring er att dricka, eller inte bjuder med folk bara för att de är nykterister, eller antar att vi inte kan släppa loss lika mycket som er; ni gör det så mycket svårare för oss som väljer att inte dricka). Tusen tack för fina ord och lycka till! <3
 
 

 

Hur träffades ni? <3 <3 <3

Alltså, så himla fin liten historia ändå. I vintras fick jag ett facebookmeddelande från en tjej som hade hittat mig genom bloggen och frågade om jag ville assa henne på en fotografering hon skulle göra i Edinburgh. Jag sa ja, och under fotograferingsdagen så visade det sig att en av modellernas mamma hade en svensk affär här i Edinburgh = dröm. Så veckan efter, när jag var pmsig och inte orkade med det riktiga livet, bestämde jag mig för att skolka en föreläsning och åka dit för att köpa dillchips och filmjölk i stället. När jag klev in i affären satt en kille med perfekta käkben och drömmiga ögon i kassan, vi pratade lite och mitt hjärta slog dubbelslag i bröstkorgen. På kvällen fick jag ett meddelande på facebook:  

 
 
Så himla cute. Jag tackade ja till en kaffe, och på den vägen är det. Så knäppt och bra ändå att den här lilla internetplatsen för med sig så himla mycket fint.
 
 

Hej fina Jennifer! Älskar din blogg och dina fina bilder! Har en liten fråga bara (du behöver inte svara om du inte vill). Jag undrar vilket land/vilka länder din pojkvän kommer ifrån? Är han halvsvensk? Om ja, kan han svenska? Har han bott i Sverige eller är han född och uppvuxen i Skottland? Förlåt att jag ställer så många frågor, är bara lite nyfiken. 

Haha, puss! Så fint att ni är så nyfikna. <3 Ottos mamma är från Sverige och hans pappa från USA, han bodde i Sverige i typ ett år när han var mindre, men har bott i Edinburgh i typ 12 år nu. Jag skulle säga att han kan svenska, men han själv säger blankt nej. Vi pratar mest engelska med varandra men ibland slänger vi in några svenska ord och meningar här och där, och byter helt till svenska om vi inte vill att någon annan ska förstå vad vi säger, hehe. 

 

 

jättefint skrivet. får lite ångest över att mitt förhållande inte är sådär magiskt som ditt verkar vara, utan mer vardagsrealism, inte så mycket "spinna som en katt", utan mer "vems tur är det att diska egentligen". men ja, som sagt. fint skrivet. 

Tror att det är så himla viktigt att komma ihåg att en blogg bara är ett litet fönster in till utvalda delar av ett liv. Vardagstråk, tårar och oro är liksom dolt för insyn. Kram <3
 
 
Q&A
15 kommentarer

här. nu.

 
 
 

Jag betraktar hans profil och ser hur ett leende smyger sig fram över läpparna. Det får mig ur balans och jag fylls av en plötslig längtan att röra vid det, som för att grunda det i någon slags verklighet. Mitt pekfinger snuddar försiktigt vid hans mungipa. Han vänder sig mot mig: 

- What?

- It looked like you smiled.

- I did.

- I wanted to touch it. Your smile.

Han skrattar och tittar upp i taket igen. På sättet han ler ser jag värmen sprida sig i hans bröstkorg. Det gör den i min också.

 
18 kommentarer