Jennifer Stroud

När jag var fjorton år slutade jag äta. Först försvann godiset och chipsen, glassen och skräpmaten. Sedan röd mjölk och smör på mackan. Jag uteslöt fler och fler livsmedel, och till slut fanns bara knäckebröd och frukt kvar. Mitt hjärta slog ett extra slag när jag gått ner ett kilo, och jag såg det som en seger varje gång jag lyckades stå emot den vrålande hungern som rev i hela kroppen. Tränade maniskt både morgon och kväll, eller ja, hela tiden egentligen, så fort jag fick en minut över gjorde jag sit-ups. Och fick en sådan överväldigande ångest av att titta mig i spegeln. Mängden fett under huden var det enda jag kunde tänka på. På några månader förvandlades jag från en frisk tonåring till ett vandrande vrak. 

Min målvikt minskade i takt med att jag gick ner i vikt. Jag var aldrig nöjd. Aldrig smal nog. För jag visste nog allt att ju smalare desto bättre. Till slut hade jag ett BMI som var långt under svältgränsen och min kropp började ge upp. Jag svimmade varje gång jag ställde mig upp för häftigt, det svartnade för ögonen så fort jag gick uppför trappor och jag frös konstant. Hjärtat började slå i otakt och jag klarade knappt att vara vaken om dagarna. Sov inte om nätterna. Jag blev paranoid och var helt övertygad om att alla i min omgivning försökte göra mig tjock, att de sockrat dricksvattnet och hällt grädde i mjölkpaketen.

Mina föräldrar var så klart utom sig av oro. De försökte tala mig till rätta, muta mig med min favoritmat och skällde på mig när de kom på mig med att gömma middagen i servetter. När inget annat hjälpte ringde de skolsköterskan. Hon kallade in mig och när jag förstod att hon visste vad jag höll på med, att mina föräldrar visste, då brast allt. Jag orkade inte ljuga längre, orkade inte illamåendet som vällde upp inom mig varje gång jag tänkte på mat och jag orkade inte att hata mig själv. Jag orkade ingenting. För det är precis det som händer om man inte äter, man slocknar. Livsglädjen tynar bort tills allt som finns kvar är ett evigt mörker bakom bröstbenet. Jag berättade för skolsköterskan om självsvälten och fick komma till en psykolog på BUP som diagnostiserade mig med Anorexia. Tillsammans kom vi fram till att min ständiga prestationsångest, perfektionismen (som sköt i höjden på min annars "fullt normala personlighets-kurva"), var boven för min självsvält. För att vara perfekt så måste man vara smal, det visste jag ju. Det var i alla fall det alla tidningsartiklar, reklam och filmer hade präntat in i mitt huvud. GÅ NER TIO KILO I VIKT OCH BLI EN BÄTTRE MÄNNISKA, ungefär så.

Men någonstans förstod jag att jag behövde börja äta igen för att kunna leva. För att överleva. Och vilken kamp det var, varje dag var ett krig mot mitt eget huvud. Jag ville kräkas vid varje måltid och fick svindel av bara tanken på mat. Men jag tuggade och svalde, tuggade och svalde. Grät och skrek ner i kudden om nätterna. Kämpade. Och med tiden så blev de arga rösterna, som berättade för mig att jag var så fruktansvärt värdelös som inte klarade mig utan mat, svagare. Och till slut så insåg jag att jag kunde äta lösgodis och glass utan att må dåligt. Jag kunde se mig själv i spegeln utan att fyllas med ett bedövande vemod, och jag kände livet pulsera i kroppen igen. 

Och om jag ska vara helt ärlig, så finns hjärnspökena där fortfarande. De har inte kontroll över mig längre och de styr inte mina matvanor, de har egentligen ingenting att säga till om längre. Men dåliga dagar så skaver de i bakhuvudet, viskar att ska du inte hoppa över chokladen idag och springa en runda i stället? Och jag har fått förlika mig med tanken på att de alltid kommer att finnas där. Men det gör ingenting, för nu kan jag hantera dem. Ignorerar deras uppmaningar och förolämpningar, och fortsätter med mitt liv. För jag vet att jag är bättre än så, jag vet att jag förtjänar att må bra. De två år då jag var sjuk är en enda dimma, jag har knappt några minnen alls från den tiden och ibland känns det som om de inte ens existerade. Två år förlorade till självhat och svält, det är ju helt sjukt egentligen. Och jag vill aldrig hamna där igen. Aldrig. Livet är så himla mycket mer än så.

Och jag blir så jäkla matt av den ständiga romantiseringen över knotiga knän och håliga kinder. Att modellagenturer värvar modeller utanför anorexikliniker. Att kvinnorna som syns i media, som ska representera något slags ideal, alltid har ett bmi långt under normalgränsen. Hur fasen kunde vi hamna här? Förvridna kroppsbilder, den ständiga påminnelsen om att vi inte duger. Ätstörningar är för tusan ingenting att sukta efter. En ångest och ett hat som växer utanpå kroppen som en parasit, som kväver allt liv inuti. Det finns inget vackert i det alls. Ingenting. 

Så det jag vill säga till er, ni som hoppar över mat som ni tycker om för att ”ni inte borde”, ni som undviker att titta er i spegeln, ni som får ångest varje gång ni ska köpa jeans, eller som väger er med vånda; SLUTA. Det är inte värt det. Ingen, jag upprepar, INGEN blir lyckligare för att siffrorna på vågen visar mindre. Ditt värde som människa, hur lycklig du är, styrs inte av din jeansstorlek eller hur mycket din mage putar ut. Tjock, smal, spelar ingen roll. DU ÄR BRA. Punkt. Det är bara samhället som är skevt som tusan.

Och om du är där jag var för sju-åtta år sedan, djupt i självhatets träsk; du klarar det. Du klarar att slå ätstörningen på käften och gå rakryggad ur kampen. Livet blir så mycket bättre utan mat- och kroppsångest, jag lovar.