Jennifer Stroud

Okunnigheten. Den är vår största fiende. När Blondinbella i sitt senaste utspel säger att hon aldrig skulle kunna kalla sig feminist, för hon har ju trots allt en partner och en son som hon älskar, och manshat är ingenting hon sysslar med, så känner jag frustrationen riva i hela kroppen. Jag är så outgrundligt trött på uttalanden utan faktagrund och på alla fördomar som florerar kring feminismen. 

En gång för alla; vi feminister hatar inte män. Förstått? Så, nu när vi rett ut det kan vi gå vidare.

Vi säger inte att det är något fult att vara kvinnlig. Utan vi vill att det inte ska spela någon roll om du är man eller kvinna, eller om du väljer att vara en kvinnlig man eller en manlig kvinna, eller kanske inget av det alls. Ditt kön ska inte betyda något överhuvudtaget. Men nu är det tyvärr så att vi lever i ett samhälle där det ena könet sitter i maktposition över det andra, och en metod för att komma runt detta, att utplåna denna hierarki, är att införa könlösa pronomen och bryta normerna kring vad som anses vara manligt och kvinnligt. Attributen som förknippas med båda könen måste likställas i värde, vara något du väljer och inte tilldelas, annars kommer vi förbli ojämställda.

Oj förresten, så dumt av mig, du kanske trodde att vi lever i ett jämställt samhälle? Att bara för att vi har rösträtt så har vi ”vunnit kampen”? Att Sverige är en slags utopi där pojkar och flickor föds till livet på lika villkor? Hatar att behöva förstöra din rosaskimrande bild av Sverige, men NEJ. Från det att du föds formas du av samhällets förväntningar på ditt kön. Det du har mellan benen kommer senare i livet avgöra vilken lön du har, hur stor sannolikhet det är att du drabbas av en ätstörning, och hur stor risk det är att du blir misshandlad och våldtagen av din partner. 

Vi ”hittar inte på” problem som det alltför ofta heter, sexismen finns överallt. Den är så otroligt påtaglig i kvinnors liv och vardag. Kvinnor utsätts för sexism dagligen, jag upprepar; D A G L I G E N. Män på gatan som visslar, som fastnar med blicken alldeles för länge, och den alldeles för tröttsamma ”men lilla flicka, inte ska du väl?”-attityden. Kroppsångesten och smalhetsen som bottnar i att kvinnor enbart är kroppar, skapade för männens blickar. 5 minuters-promenaden till Lidl blir ett orosmoment efter att solen gått ner och jag plockar vant ner överfallslarmet. Jag har för många vänner som blivit våldtagna, för många vänner som utsatts för övergrepp, för att jag inte ska ha lärt mig att du aldrig är säker. Aldrig. En kväll blir jag förföljd av en man, med skakig hand ringer jag en vän för inbillad trygghet samtidigt som jag ökar på stegen och paniken sprider sig i kroppen. Efteråt vågar jag inte gå ut själv på en hel vecka, för tänk om jag möter honom igen? Förebyggande handlingar har blivit automatiserade. Jag slår ner blicken och går omvägar, knyter näven i fickan med hemnyckeln mellan knogarna. För säkerhets skull.

Feminister besitter kunskap om de bakomliggande strukturerna som bildar den här maktskillnaden mellan män och kvinnor. Strukturer som uppmuntrar till våldtäkt, skapar löneklyftor och kvinnomisshandel. Vi ser hur patriarkatet tränger in i varenda aspekt av våra liv, och hur det begränsar oss som individer, både män och kvinnor. Vi brinner för att förändra detta, och det är bortom min förståelseförmåga varför denna kamp är så kontroversiell. Varför vår rörelse får utstå så mycket fördomar och så många attacker från okunniga människor som hellre plockar på sig skyglapparna än att lyssna. Jämställdhet är inget jäkla lyxproblem, och det är på tiden att alla andra inser det också.

Så till alla er som kämpar, som slåss med ord och kunskap, fortsätt! En dag kommer vi se tillbaka på vår kamp, och med stolthet kunna säga att vi var med och gjorde världen till en lite bättre plats att leva på.

(tips! läs även HanaPee's brillianta inlägg)