farmor och farfar.
Vi klämmer ihop oss på kökssoffan, jag till höger, min bror längst till vänster och så min syster i mitten. Soffdynorna är knöliga och nedsuttna, och tycks aldrig ligga rätt. Farmor brer mackor till oss. Lingongrova med tjocka skivor leverpastej och så stureost. Hon skrattar kluckande och löser korsorden i tidningen. Det vita änglahåret ligger prydligt på hjässan och de tjocka glasögonen får hennes ögon att se större ut från vissa vinklar. Hon har de mjukaste händerna jag vet och ger de bästa kramarna.
Farfar kommer bullrande in. Han far ett varv genom köket innan han slår sig ner mittemot farmor, skrattar och rufsar oss i håret, nyper oss i kinderna med sträva fingrar. Han drar regelbundet handen genom den korpsvarta luggen som trillar ner i ögonen. Han luktar mossa, eller verkstad, beroende på var han spenderat förmiddagen, men alltid med en underliggande ton av ladugård och brandrök.
Elvakaffe hos farmor och farfar är lika heligt som Kalle Anka på julafton. Vi lär oss dricka kaffe på bit, fast med saft då, får höra historier om livet i byn förr och farfar berättar skämt som bara han förstår och skrattar tills han kiknar. Alla kände sig välkomna, så vissa dagar fylldes köket till bredden med vänner och bekanta som av en händelse bestämt sig för att titta förbi. Då kunde vi få höra historier om Ceasar den svarta katten eller lära oss allt om hövändning.
En gång har min bror och farfar tävling i vem som kan äta flest mackor. Jag kommer inte ihåg det själv, men min syster berättar det för mig många år senare. Simon, min bror, vinner då han lyckas äta tolv stycken lingongrova med stureost, och jag förstår fortfarande inte hur det någonsin fick plats i hans lilla pojkmage.
När mamma och pappa jobbade kväll hämtade farmor oss efter skolan. En dag, när jag börjat på fritids och mina syskon fortfarande var kvar på dagis glömde vi dem och hann hela vägen hem innan farmor insåg sitt misstag, hon svor högt på småländska och vände om igen, jag kunde inte sluta skratta.
Efter hemläxor och middag tittade vi på Rederiet eller spelade bingolotto tillsammans. Jag låg alltid under bordet med magen mot den stickiga, gröna mattan och kinden på en kudde. Det luktade övermogna äpple på hela övervåningen. När det var dags för läggdags sjöng farmor oss till sömns med mjuk, svajande röst. Klappade våra kinder god natt och somnade ibland själv i fotöljen. Det var min tryggaste punkt.
En kväll bröt ett våldsamt åskoväder ut, röda gula lila blixtrar splittrade mörkret och åskan vibrerade under skinnet. Farfar körde fram den vinröda saaben och vi sprang över gårdsplanen med kudde och täcke i famnen, mitt nattlinne fladdrade i den hårda vinden och regnet piskade mot mina bara ben. Jag och mina syskon klämde ihop oss i baksätet i ett hav av täcken, vi tittade storögt på blixtrarna och åt hårda karameller som farmor plockade fram ur handskfacket innan vi somnade i en varm hög.
Och så rasade världen. Det var en tisdag. Varför jag minns något så pass trivialt vet jag inte, kanske för att allt annat kändes så lavinartat overkligt, och då behöver en fasta, konkreta saker att hålla fast vid för att inte förlora greppet om verkligheten.
Jag plockade ur min mobil ur skåpet efter en lång skoldag. Tusen missade samtal och ett illavarslande sms från pappa. Ring mig, farmor är sjuk. Det susade i öronen, jag hörde mina egna hjärtslag, och utan att stänga skåpet gick jag undan och ringde. Vi är på sjukhuset, jag kommer och hämtar dig direkt. En blodådra sprack mitt i hjärnan och med den också vår världsbild och tillvaro. Neurologen visade röntgenbilder på hur svullnaden växte och växte tills det inte fanns något utrymme kvar. Det finns inget vi kan göra, bara vänta och se. Hur många gånger har du sagt den meningen till blanka ögon? Jag ville skrika och slå, kasta saker omkring mig, återskapa kaoset jag kände inombords. Men i stället nickade jag bara tyst.
De efterföljande dagarna tillbringar vi på intensiven. Varje gång vi klev ur hissen på tredje våningen kändes det som att världen under mina fötter rämnade, det var precis som att befinna sig på ett stormande hav. Farfar var liten som en fågelunge och höll farmors hand kärleksfullt medan respiratorn pumpade in luft i hennes lungor. Viskade mjukt i hennes öra och smekte hennes vita änglahår.
Men det fanns ingenting vi kunde göra. På torsdagen togs beslutet att respiratorn skulle kopplas ut och vi spenderade varenda minut på våning 3, väntande på slutet. Jag drack röd saft som smakade syntetiskt och klippte snöflingor ur servetter i ett försök att driva tankarna bort från det oundvikliga. När natten kom somnade jag och mina syskon under samma täcke i en av enkelsängarna som fanns på avdelningen, några timmar senare väckte pappa oss med andan i halsen. Kom fort, farmor håller på att dö. Vi sprang genom den dunkla korridoren tillsammans mot hennes rum, det dova ljudet från skosulor som slår mot plastgolv studsade mellan de kala väggarna.
Hjärtat fortsatte slå långt efter att hon slutat andas. Ingrid har ett starkt hjärta sa sjuksköterskan, jag vet hann jag tänka innan det slog för sista gången.
Farfar fick sitt första grå hår efter att farmor dött. Han återhämtade sig aldrig helt. Efter sextiotre år tillsammans med någon du älskar, är du ens en hel person då? Kroppen som tidigare varit smidig, som bara några månader tidigare hade klättrat i träd och jagat förrymda kor blev stelare, mindre. Och i hans lungor slog cancern rot. Två år förflöt innan den uppdagades, han välkomnade den med ett orubbligt lugn. Farfar ville inte finnas i denna värld utan farmor.
Sjukhuslukten var densamma, likaså läkarnas bekymmersrynkor och sköterskornas vänliga leenden. En månad senare var han borta.
Jag spelade klarinett på hans begravning, för det var så han ville ha det. Sista tonen och jag kunde inte hålla tillbaka gråten längre. Genom tårarna skyndade jag tillbaka till kyrkbänken och bröt ihop, kramade min dåvarande pojkväns hand så hårt jag kunde.
Bortglömd och undangömd i en garderob hittar jag en skokartong med tummade bilder. Farmor och farfar när de var nykära, farmor och farfar på picknick, farmor som åker skidor, farfar som jagar. En tidslinje över deras ungdom tillsammans. En hög med gulnat papper som för mig är värd mer än allt guld i världen.
Fick gåshud över hela kroppen av att läsa detta. Så väldigt fint och du skriver så bra.