ett svartvitt småland & livet
Ett gäng med bortglömda smålandssekunder som nu får se dagens ljus i svartvit skrud. Och jag vet att jag konstant tjatar om hur annorlunda det är att fotografera analogt, men alltså det har verkligen gjort ett så oväntat stort avtryck i mitt sätt att tänka kring fotografi. En grej som jag värderar så himla högt är att jag även blivit mer selektiv de få gångerna jag plockar upp min digitala. Fotograferingen har blivit en process och ett urval som startar innan bilden är tagen snarare än efteråt, så som det lätt blir med den förlåtande digitala tekniken.
Den här bloggen kom visst att handla mer och mer och fotografi och mindre om livet i stort. Fast det blir väl lätt så nu när jag andas, tänker, existerar i och genom fotografins värld - precis som jag hoppades på att få göra i början av sommaren. Men resten av livet då, hur är det? Jo, just nu spenderar jag dagarna läsandes, planerandes, promenerandes och kaffedrickandes. Pausar och smygpluggar lite ibland om andan faller på. Att vara tillbaka i Edinburgh känns ungefär som ha en trygg vän att hålla i handen när livet känns uppochner och stort och läskigt. Jag får lite separationsångest över att tänka på att detta mest troligt kommer bli mitt sista år här i staden som blivit mitt hem. Fast också svindel och förväntanskli i hela kroppen av äventyren som väntar.
Hur har ni det? Är Augustilivet snällt mot er?
Jag tycker så mycket om att du har börjat med analogt. Det liksom värmer hjärtat för jag vet att du kan göra stordåd.
Augustilivet är snällt mot mig, jag fotar testrullar för jag köper för många analoga kameror, väntar på att skolan ska börja så att jag kan framkalla alla rullar och lukta på framkallningsvätskorna.