och lite mer Oxford

Och så blev det söndagskväll och vi behövde fylla våra magar efter en heldag på bussen + plugg i biblioteket. Love tog mig till Gormet Burger Kitchen, och herregud så goda burgare de hade, potentiellt den godaste jag någonsin ätit. 
 
På måndagen filmade Love först en intervju med en författare och så hade han föreläsning. Jag kunde dock inte hänga med på föreläsningen (du behöver blippa ditt studentkort om du ens ska komma in i byggnaden liksom), men följde med bort till föreläsningssalen och fastnade i ett ösregn på vägen tillbaka. Fint ändå (eller kanske just därför).
 
Efter en lunch på pieminister satte vi oss sedan på Café Nero igen för plugga och redigera bilder. Älskar pluggfikor, är alltid så himla effektiv.
 
Love posade järnet med Aldous Huxley-minen.
 
När det började skymma promenerade vi tillbaka till Christ Church, och alltså Oxford, så sjukt fin stad.
 
Snygg vägg + person = win!
 
Vi åt middag på christ church, jag panikpackade och sedan var detta Oxford-besöket slut. Gick alldeles för fort, som vanligt.
8 kommentarer

cambridge

För en vecka sedan ringde Love och bara; "vill du gå på ambassadors dinner i Cambridge på lördag?" Okejdå! Det var det Scandinavian Societyt på Cambridge som bjöd in motsvarande society i Oxford till finmiddag, så på lördagen satte vi oss på bussen till Cambridge.
 
Tre timmar och fyrtio minuter senare (japp, åkte så sjukt mycket buss under dessa dagar) var vi framme!
 
Vi gick till King's College där vår gamla klasskompis David går! Han kunde tyvärr inte vara med, men vi skulle möta upp hans flickvän Yasmin.
 
Vi satte oss på Café Nero där vi bestämt träff med Yasmin, och så satt vi där alla tre och pratade i en timme eller två. Har aldrig träffat Yasmin innan, men alltså, så himla bra person!
 
Hon visade oss King's College i skymningen och sedan fick vi plötsligt bråttom att byta om inför kvällen. Hade verkligen så galet kul! Dock fick kameran stanna hemma så jag har inga bilder från kvällen, men det sprang runt en fotograf där så kanske får ni se bilder ändå.
 
Dagen efter var vi trötta och sega, men hade en timme över till lite sightseeing innan brunch, så vi begav oss ut på gatorna och virrade omkring bland höga murar och trånga gränder.
 
Så fint precis överallt.
 
Tjuvkikade lite.
 
Och vissa ställen var verkligen en exakt kopia av Oxford, galet fint.
 
Tillbaka på King's College där vi skulle möta upp Yasmin för brunch. Erik ville att jag skulle ta en bild på honom, och Love photobombade. Bästa bilden!
 
Och så en på Yasmin och Love. Efter världens brunch hoppade vi på bussen tillbaka till Oxford igen och sov hela vägen tillbaka, så fint litet snabbesök i Cambridge!
16 kommentarer

om Love

från 2007 → nu.
 
Ni är många som skriver och vill att jag ska berätta om min och Loves relation, och såhär; han är min bästa bästa person, men vi är bara vänner, inget mer. Fast, det är inte så "bara" ändå. Vänner försvinner inte på samma sätt som pojkvänner, de finns alltid där, och det är ju tusen gånger finare.
 
Vi har känt varandra sedan ettan på gymnasiet. Han hade bandana och slitna converse, och jag glamrockshår och trasiga tights. Vi gick i samma IB-klass och har verkligen gjort så mycket tillsammans, upplevt så mycket tillsammans. Vi spelade gladpop i samma band, och bråkade om scenkläder och lakan. Love var den som hjälpte mig igenom mina fysik- och mattekriser, och han var den som fick mig att skratta sådär från längst ner i magen tills jag trillade ihop i en hög på marken. Vi åkte till Sydostasien i 3 månader, äventyrade i djungeln och höll varandras händer när vi blev inlagda på sjukhus i Kambodja. Och så flyttade vi över Nordsjön tillsammans, om än till olika städer med 60 mil emellan. Vi bara klickar, så galet bra, och han har kommit att bli en självklar del av mitt liv. Jag väljer honom varje dag.
 
Love är så kreativ och driven, och sjukt bra på precis allt han tar sig för. För honom finns inga gränser, allt är möjligt. Det smittar av sig och får mig att ta för mig av livet och att drömma stort. Han hjälpte mig så himla mycket när jag sökte till Skottland, kanske inte med allt det praktiska, men han fanns alltid där för att stötta och peppa om jag behövde det. Tack vare honom vågade jag, och så är det fortfarande. Om det är något som jag tycker är svinläskigt tänker jag bara att "om Love kan och vågar, så gör jag det också". Fungerar verkligen varje gång.
 
Han är den jag vill berätta precis allt för, och varenda situation, no matter what, hade varit tusen gånger bättre om det fanns en knapp med funktionen "insert Love". Han har världens bästa humor och får mig alltid att gapskratta åt minsta lilla. Vi kan fula oss och hoppsa sönder, samtidigt har vi djupa diskussioner om politik och psykologi. Han är den personen jag litar mest på, jag kan hulkgråta till snoret rinner och han bara kramar mig hårdare. Och han är så sjukt omtänksam och så duktig på att ta människor att det är totalt omöjligt att inte tycka om honom, alla som träffar Love älskar honom straight away. Världens bästa person helt enkelt.
 
Och ni som har hängt med lite längre vet ni att vi var ett par förut, ett par månader som i jämförelse med 6 (snart 7) års vänskap krymper till en bråkdel, men vår tid är inte nu. Vi behöver leva våra egna liv ett tag till innan vi kan skapa ett tillsammans med någon annan. Och vem vet, kanske gifter vi oss och lever lyckliga i alla våra dagar till slut, men inte nu. Just nu är vänskapen större och viktigare än något annat.
30 kommentarer