ett svartvitt småland & livet

 
 
 
 
Ett gäng med bortglömda smålandssekunder som nu får se dagens ljus i svartvit skrud. Och jag vet att jag konstant tjatar om hur annorlunda det är att fotografera analogt, men alltså det har verkligen gjort ett så oväntat stort avtryck i mitt sätt att tänka kring fotografi. En grej som jag värderar så himla högt är att jag även blivit mer selektiv de få gångerna jag plockar upp min digitala. Fotograferingen har blivit en process och ett urval som startar innan bilden är tagen snarare än efteråt, så som det lätt blir med den förlåtande digitala tekniken. 
 
Den här bloggen kom visst att handla mer och mer och fotografi och mindre om livet i stort. Fast det blir väl lätt så nu när jag andas, tänker, existerar i och genom fotografins värld - precis som jag hoppades på att få göra i början av sommaren. Men resten av livet då, hur är det? Jo, just nu spenderar jag dagarna läsandes, planerandes, promenerandes och kaffedrickandes. Pausar och smygpluggar lite ibland om andan faller på. Att vara tillbaka i Edinburgh känns ungefär som ha en trygg vän att hålla i handen när livet känns uppochner och stort och läskigt. Jag får lite separationsångest över att tänka på att detta mest troligt kommer bli mitt sista år här i staden som blivit mitt hem. Fast också svindel och förväntanskli i hela kroppen av äventyren som väntar.
 
Hur har ni det? Är Augustilivet snällt mot er?
 
15 kommentarer

fotodokumentärer

Ni var många som var nyfikna på vilka fotodokumentärer jag såg, och eftersom er önskan är min lag etc. har jag sammanställt de bästa i ett inlägg. Jaa! Braa! Perfekt för regniga dagar, eller kanske soliga dagar då en hellre vill bygga en koja av kuddar och slå läger inomhus. 
 
 
 
Dokumentären som fick mig hooked från första början var den här som är gjord av en QMU elev, och som visades under en filmfestival. Vi får följa den synskadade fotografen Anne Dignan som tar en multisensorisk approach till fotografi och skapar tillgänglig konst baserad på sina fotografier för att öka åtkomligheten till konst. Hennes förhållningssätt till fotografi är helt olik någon annan fotograf jag vet och jag blev så himla imponerad av hennes medvetenhet kring sin skapandeprocess. Speciellt då jag själv mest tänker "mm fint" när jag tar mina bilder. 
 
 
 
Leaving Home, Coming Home: A Portrait of Robert Frank - genom Lovisa hittade jag dokumentären om Robert Frank som porträtterade the american dream under 50-talet genom gatufotografi. Dessutom blev jag så himla rörd av hans relation med sin fru, de verkar tycka om varandra så himla mycket.
 
 
 
The Many Lives of William Klein - William Kleins gatufotografi fullständigt blows my mind. Hans gatufotografier är så hårda, så orädda och så loud. Så så bra.
 
 
 
Cindy Sherman: Nobody's Here But Me - Cindy Sherman jobbar enbart med självporträtt genom vilka hon undersöker och ifrågasätter kvinnans möjlighet att skapa sig en självbild. Så himla intressant då hela grejen med att använda kroppen som ett verktyg i fotografi är ett väldigt outforskat område för mig. 
 
 
 
Chloe Dewe Mathews - Blev helt tagen av Chloe's bilder. De känns så intima, utan att vara de minsta påträngande. 
 
 
 
Finding Vivian Maier - och det är väl ingen som missat Vivian Maier vid detta laget? Hennes fotografier är helt helt helt fantastiska. Själva dokumentären stundvis ganska hollywood-dramatisk, men så himla värt att stå ut med då jag drog efter andan av beundran varje gång ett av Vivians fotografier poppade upp på skärmen.
 
 
dokumentär foto
4 kommentarer

rosa ögonskugga och helgen som gick

 
 
Den senaste veckan har jag snöat in totalt på rosa ögonskugga. Så himla otippat, men jag tycker det är en fin kontrast till allt det hårda som utgör mitt yttre (dvs min svarta garderob och snaggade hår). 
 
 
 
Annars då? I helgen tog jag en liten paus från livet som vanligtvis snurrar i 120km/h och bara andades. Knådade pizza, maratontittade på nya säsongen av OITNB, dog mensvärksdöden, och sov sov sov. Igår fastnade jag framför fotodokumentärer på youtube, i flera flera timmar, och slutade bara då jag var fullständigt oförmögen att hålla ögonen öppna längre. Det är verkligen så otroligt inspirerande att lyssna på hur andra tänker kring fotografi, hur de hittade sitt egna uttryck, och att få insikt i hur personlig själva skapandeprocessen är. Det fick mig att börja reflektera över varför jag egentligen fotograferar, och varför jag tar vissa bilder men inte andra. Så himla fint ändå, att jag äntligen har tid till att nörda ner mig ordentligt i fotografi. Har saknat det så.
 
16 kommentarer