en roadtrip genom Montenegro, del II

Precis som med förra inlägget är det här bara ett axplock av bilderna från resan, dvs det som fastnade på min mobil och kompaktkamera, så om ni tycker att det är lite fattigt på bilder så är det för att majoriteten av dem ligger i mitt kylskåp och väntar på att framkallas. Det känns så himla hemma förresten; filmrullar som skramlar i toppen av kylskåpet när en öppnar dörren. Det påminner mig om när jag var liten och jag och mina syskon mest tyckte att pappa var jobbig som sprang runt och fotograferade oss i tid och otid. Och nu är jag precis som han var då, cirkeln är sluten osv. 
 
Hur som helst, efter den livsfarliga livsläskiga bilturen hamnade vi till slut i Kolašin där vi klev ur bilen med skakiga ben för att köpa mat. Vi fyllde magarna på den enda restaurangen som var öppen i hela staden och dog godhetsdöden tusen gånger om, för fy fasen vad gott det var?! Så otippat, men så välbehövt efter den bilfärden. Och så hoppade vi in i bilen igen och stannade vid första lämpliga layover för att sova. 
 
 
 
Dagen efter vaknade vi upp bredvid den här bron som gick över Tarafloden till en bondgård. Eftersom vi hade kört dit i mörkret med bilens strålkastare som enda ljuskälla hade vi ingen aning om vad som väntade oss när vi slog upp ögonen. Så galet filmiskt. Bonden som bodde där kom upp till oss när vi fotograferade och ville prata. Han kunde inte ett ord engelska, men vi gjorde vårt yttersta för att berätta exakt hur jäkla vackert vi tyckte att det var. Jag tror att han förstod ändå för hela ansiktet sken upp och stoltheten gnistrade i ögonen.  
 
 
 
Utsikt till vänster.. 
 
 
Rakt fram.. 
 
 
Och till höger. En kan ju dö för mindre. 
 
 
 
 
Vi åkte in till Kolašin igen för att se oss omkring och dricka kaffe. Staden i sig var inte så mycket för världen, men bergen som lurade i horisonten adderade magin som saknades i arkitektur. Tråkigt nog var de som bodde där väldigt hostila mot oss (och då speciellt mot Otto) och vi kände oss inte alls välkomna, några män skrek hotfullt efter Otto och alla vi mötte kastade arga blickar. Så vi hetsdrack vårt kaffe och åkte därifrån illa kvickt med en knut av vemod i magen. 
 
 
 
Vi styrde istället bilen mot klostret Morača som vi hade hört massor om. Orkar inte hur galet vackert beläget det var, mitt bland de böljande bergen.
 
 
 
Det ser inte så mycket ut för världen kanske, men varenda millimeter av insidan är täckt av målningar och vi blev helt hänförda. Det var dock inte tillåtet att fotografera på insidan, men efter en snabb googling kan sökresultaten t ex se ut såhär
 
 
 
Vi hängde där ett bra tag och bara insöp atmosfären och andades efter den jobbiga morgonen i Kolašin. En präst kom fram för att säga att jag liknar Sinéad O'Connor och vi lärde oss hur kiwi växer. 
 
 
 
Så hoppade vi in i bilen igen och körde norrut, med detta landskap utanför bilfönstret. 
 
 
 
Efter några timmar kom vi fram till vårt mål; nationalparken Biogradska Gora med en urskog som är över 500 år gammal. Vi hyrde en liten spartansk trästuga på toppen av en brant kulle och bodde grannar med ett gäng hurtiga ryssar. Tråkigt nog blev Otto akutsjuk i matförgiftning och låg nerbäddad hela vistelsen i parken. Tyckte så himla synd om honom, stackarn.
 
 
 
När jag bäddat ner Otto under dubbla täcken och han somnat tog jag en promenad runt sjön för att utforska skogen. Ett tungt regn föll stadigt över bergen.
 
 
 
 
De täta trädkronorna bildade ett skyddande valv och jag fick inte en endaste droppe på mig. Regnet trummade metodiskt mot löven. Och dessa träd alltså, så mäktiga. Mitt skogshjärta slog extra hårt, och jag gick runt och gapade av förundran. När det blev mörkt gav jag mig tillbaka till vår lilla stuga, tog hand om Otto och läste. Lite senare, när jag gick ut för att gå på toa hörde jag ljudet av en saxofon som spelades i närheten, men det var omöjligt att lokalisera var det kom ifrån. Det var så bisarrt, men ändå så självklart på något vis. Så jag släckte ficklampan och lät mig omslutas av det kompakta mörkret och de hesa tonerna. Magi.
 
 
 
Dagen efter mådde Otto bättre, om än inte helt bra, och vi fortsatte resan längs med Tarafloden.
 
 
 
Det syns inte på bilden men här har jag parkerat precis bredvid ett 300m högt stup. Lovely.
 
 
 
Och alltså, exakt hur vacker får världen vara egentligen?! 
 
 
 
Vi kikade på ett annat kloster som jag tappat namnet på nu, eller jag kikade för Otto satt i bilen och mådde dåligt :(( men efter Moračas storhet kändes det ganska dammigt och trist, så jag var klar på ett kick. Men vi fick se det här ↑ på vägen dit, som taget ur en jäkla saga, så det gjorde inte så mycket ändå. 
 
 
 
Vi körde lite till, tog en powernap vid vägkanten, och körde ännu lite mer tills vi kom fram till Tara bridge. Där parkerade vi bilen, drack varsin kaffe och korsade Tara Canyon över Tara Bridge. Och även om jag skulle använda alla superlativ i världen hade det inte räckt till för att beskriva storheten i det här. 
 
 
 
Vi följde vägen ännu lite till och helt plötsligt var det som att befinna sig på ett fjäll i norra Sverige? Montenegro har verkligen ett så himla föränderligt landskap, från medelhavsparadiset vid kusten i söder, till fjällstugor och karga fjäll i norr. Inte så konstigt vid första anblick kanske, men om en då lägger till kunskapen att landet är betydligt mindre än t ex Småland, då blir det ju en helt annan grej. Här har vi stannat mitt ute i ingenstans för fotopaus och tandborstning. Och kanske går denna bild under namnet bankrånsbilden. Kanske.
 
 
 
 
 
 
Nästa mål var en annan nationalpark, nämligen Durmitor. Där gick vi till sjön som vilade mellan bergen, och körde till en utkikspunkt högt uppe på ett berg där vi möttes av en vägg av dimma som höljde allt i ett mjölkigt dis. Sedan åkte vi till Žabljak för att äta middag (eller jag åt, Otto försökte) och fylla på proviantförrådet med apelsinjuice och choklad, innan vi styrde bilen genom bergen mot Nikšić där vi bestämt oss för att spendera natten. 
 
 
 
Eftersom Otto fortfarande var lite matt efter matförgiftningen så bestämde vi oss för att en riktig säng var att föredra framför ett hårt bilsäte. När vi anlände i Nikšić lyckades vi scouta ut ett hotell som inte var allför dyrt; det såg ut att vara taget ur valfri skräckfilm à la the shining, med en hysterisk receptionist som tvingade mig att parkera på övergångsstället utanför dörrarna istället för på de faktiska parkeringsplatserna lite längre ner på vägen. Vi somnade direkt, helt slut efter den helt fullspäckade dagen, och vaknade tidigt för att ge oss iväg på den tidspressade resan till Kotor, vi skulle nämligen lämna bilen vid 14 och ville inte få betala för en extra dag genom att missa avlämningstiden.
 

 
Det sista stoppet innan Kotor var klostret Ostrog som är insprängt i ett berg. Som om den här resan inte kunde bli mer filmisk liksom. 
 
 
 
 
Fotograferingsförbud gällde även här men till skillnad från Morača så fotograferade alla besökare hejvilt. Så även jag. Såhär såg det ut på insidan. 
 
 
 
Så började vi vår vansinnesfärd till Kotor där vi skulle spendera den kommande veckan. Vansinne pga alldeles för hög hastighet och för att vi tog beslutet att köra över bergen i stället för att hålla oss på motorvägen som gick genom städerna. Men helt klart värt det när vi kom ut på andra sidan av en tunnel och möttes av den här himla utsikten. Långt där nere ligger Kotor och det glimmande havet. Vi stannade för att knäppa ett par bilder i all hast innan jag gasade för glatta livet nerför den här vägen. Hehe. Vi hann ner till avlämningsplatsen för bilen med tjugo minuter till godo, och jag high fiveade mig själv för att jag klarade av att köra hela Montenegro runt utan några katastrofer och till och med gjort det riktigt bra om jag får säga det själv. Och hörrni, den här roadtripen seglade rakt in på första plats som den bästa resan jag gjort. För att upptäcka ett helt fantastiskt land med en helt fantastisk person = världens bästa grej. 
 
Biogradska Durmitor Kolasin Montenegro Moraca Ostrog Tara river
18 kommentarer