en roadtrip genom Montenegro, del II

Precis som med förra inlägget är det här bara ett axplock av bilderna från resan, dvs det som fastnade på min mobil och kompaktkamera, så om ni tycker att det är lite fattigt på bilder så är det för att majoriteten av dem ligger i mitt kylskåp och väntar på att framkallas. Det känns så himla hemma förresten; filmrullar som skramlar i toppen av kylskåpet när en öppnar dörren. Det påminner mig om när jag var liten och jag och mina syskon mest tyckte att pappa var jobbig som sprang runt och fotograferade oss i tid och otid. Och nu är jag precis som han var då, cirkeln är sluten osv. 
 
Hur som helst, efter den livsfarliga livsläskiga bilturen hamnade vi till slut i Kolašin där vi klev ur bilen med skakiga ben för att köpa mat. Vi fyllde magarna på den enda restaurangen som var öppen i hela staden och dog godhetsdöden tusen gånger om, för fy fasen vad gott det var?! Så otippat, men så välbehövt efter den bilfärden. Och så hoppade vi in i bilen igen och stannade vid första lämpliga layover för att sova. 
 
 
 
Dagen efter vaknade vi upp bredvid den här bron som gick över Tarafloden till en bondgård. Eftersom vi hade kört dit i mörkret med bilens strålkastare som enda ljuskälla hade vi ingen aning om vad som väntade oss när vi slog upp ögonen. Så galet filmiskt. Bonden som bodde där kom upp till oss när vi fotograferade och ville prata. Han kunde inte ett ord engelska, men vi gjorde vårt yttersta för att berätta exakt hur jäkla vackert vi tyckte att det var. Jag tror att han förstod ändå för hela ansiktet sken upp och stoltheten gnistrade i ögonen.  
 
 
 
Utsikt till vänster.. 
 
 
Rakt fram.. 
 
 
Och till höger. En kan ju dö för mindre. 
 
 
 
 
Vi åkte in till Kolašin igen för att se oss omkring och dricka kaffe. Staden i sig var inte så mycket för världen, men bergen som lurade i horisonten adderade magin som saknades i arkitektur. Tråkigt nog var de som bodde där väldigt hostila mot oss (och då speciellt mot Otto) och vi kände oss inte alls välkomna, några män skrek hotfullt efter Otto och alla vi mötte kastade arga blickar. Så vi hetsdrack vårt kaffe och åkte därifrån illa kvickt med en knut av vemod i magen. 
 
 
 
Vi styrde istället bilen mot klostret Morača som vi hade hört massor om. Orkar inte hur galet vackert beläget det var, mitt bland de böljande bergen.
 
 
 
Det ser inte så mycket ut för världen kanske, men varenda millimeter av insidan är täckt av målningar och vi blev helt hänförda. Det var dock inte tillåtet att fotografera på insidan, men efter en snabb googling kan sökresultaten t ex se ut såhär
 
 
 
Vi hängde där ett bra tag och bara insöp atmosfären och andades efter den jobbiga morgonen i Kolašin. En präst kom fram för att säga att jag liknar Sinéad O'Connor och vi lärde oss hur kiwi växer. 
 
 
 
Så hoppade vi in i bilen igen och körde norrut, med detta landskap utanför bilfönstret. 
 
 
 
Efter några timmar kom vi fram till vårt mål; nationalparken Biogradska Gora med en urskog som är över 500 år gammal. Vi hyrde en liten spartansk trästuga på toppen av en brant kulle och bodde grannar med ett gäng hurtiga ryssar. Tråkigt nog blev Otto akutsjuk i matförgiftning och låg nerbäddad hela vistelsen i parken. Tyckte så himla synd om honom, stackarn.
 
 
 
När jag bäddat ner Otto under dubbla täcken och han somnat tog jag en promenad runt sjön för att utforska skogen. Ett tungt regn föll stadigt över bergen.
 
 
 
 
De täta trädkronorna bildade ett skyddande valv och jag fick inte en endaste droppe på mig. Regnet trummade metodiskt mot löven. Och dessa träd alltså, så mäktiga. Mitt skogshjärta slog extra hårt, och jag gick runt och gapade av förundran. När det blev mörkt gav jag mig tillbaka till vår lilla stuga, tog hand om Otto och läste. Lite senare, när jag gick ut för att gå på toa hörde jag ljudet av en saxofon som spelades i närheten, men det var omöjligt att lokalisera var det kom ifrån. Det var så bisarrt, men ändå så självklart på något vis. Så jag släckte ficklampan och lät mig omslutas av det kompakta mörkret och de hesa tonerna. Magi.
 
 
 
Dagen efter mådde Otto bättre, om än inte helt bra, och vi fortsatte resan längs med Tarafloden.
 
 
 
Det syns inte på bilden men här har jag parkerat precis bredvid ett 300m högt stup. Lovely.
 
 
 
Och alltså, exakt hur vacker får världen vara egentligen?! 
 
 
 
Vi kikade på ett annat kloster som jag tappat namnet på nu, eller jag kikade för Otto satt i bilen och mådde dåligt :(( men efter Moračas storhet kändes det ganska dammigt och trist, så jag var klar på ett kick. Men vi fick se det här ↑ på vägen dit, som taget ur en jäkla saga, så det gjorde inte så mycket ändå. 
 
 
 
Vi körde lite till, tog en powernap vid vägkanten, och körde ännu lite mer tills vi kom fram till Tara bridge. Där parkerade vi bilen, drack varsin kaffe och korsade Tara Canyon över Tara Bridge. Och även om jag skulle använda alla superlativ i världen hade det inte räckt till för att beskriva storheten i det här. 
 
 
 
Vi följde vägen ännu lite till och helt plötsligt var det som att befinna sig på ett fjäll i norra Sverige? Montenegro har verkligen ett så himla föränderligt landskap, från medelhavsparadiset vid kusten i söder, till fjällstugor och karga fjäll i norr. Inte så konstigt vid första anblick kanske, men om en då lägger till kunskapen att landet är betydligt mindre än t ex Småland, då blir det ju en helt annan grej. Här har vi stannat mitt ute i ingenstans för fotopaus och tandborstning. Och kanske går denna bild under namnet bankrånsbilden. Kanske.
 
 
 
 
 
 
Nästa mål var en annan nationalpark, nämligen Durmitor. Där gick vi till sjön som vilade mellan bergen, och körde till en utkikspunkt högt uppe på ett berg där vi möttes av en vägg av dimma som höljde allt i ett mjölkigt dis. Sedan åkte vi till Žabljak för att äta middag (eller jag åt, Otto försökte) och fylla på proviantförrådet med apelsinjuice och choklad, innan vi styrde bilen genom bergen mot Nikšić där vi bestämt oss för att spendera natten. 
 
 
 
Eftersom Otto fortfarande var lite matt efter matförgiftningen så bestämde vi oss för att en riktig säng var att föredra framför ett hårt bilsäte. När vi anlände i Nikšić lyckades vi scouta ut ett hotell som inte var allför dyrt; det såg ut att vara taget ur valfri skräckfilm à la the shining, med en hysterisk receptionist som tvingade mig att parkera på övergångsstället utanför dörrarna istället för på de faktiska parkeringsplatserna lite längre ner på vägen. Vi somnade direkt, helt slut efter den helt fullspäckade dagen, och vaknade tidigt för att ge oss iväg på den tidspressade resan till Kotor, vi skulle nämligen lämna bilen vid 14 och ville inte få betala för en extra dag genom att missa avlämningstiden.
 

 
Det sista stoppet innan Kotor var klostret Ostrog som är insprängt i ett berg. Som om den här resan inte kunde bli mer filmisk liksom. 
 
 
 
 
Fotograferingsförbud gällde även här men till skillnad från Morača så fotograferade alla besökare hejvilt. Så även jag. Såhär såg det ut på insidan. 
 
 
 
Så började vi vår vansinnesfärd till Kotor där vi skulle spendera den kommande veckan. Vansinne pga alldeles för hög hastighet och för att vi tog beslutet att köra över bergen i stället för att hålla oss på motorvägen som gick genom städerna. Men helt klart värt det när vi kom ut på andra sidan av en tunnel och möttes av den här himla utsikten. Långt där nere ligger Kotor och det glimmande havet. Vi stannade för att knäppa ett par bilder i all hast innan jag gasade för glatta livet nerför den här vägen. Hehe. Vi hann ner till avlämningsplatsen för bilen med tjugo minuter till godo, och jag high fiveade mig själv för att jag klarade av att köra hela Montenegro runt utan några katastrofer och till och med gjort det riktigt bra om jag får säga det själv. Och hörrni, den här roadtripen seglade rakt in på första plats som den bästa resan jag gjort. För att upptäcka ett helt fantastiskt land med en helt fantastisk person = världens bästa grej. 
 
Biogradska Durmitor Kolasin Montenegro Moraca Ostrog Tara river
18 kommentarer

en roadtrip genom Montenegro, del I

I väntan på att jag framkallar de analoga bilderna från vår roadtrip (dvs i väntan på det efterlängtade studielånet) så pyntar vi bloggisen med lite digitala skatter i stället. Jag har dividerat fram och tillbaka de senaste dagarna om hur jag ska lägga upp det, då det finns många luckor i historien som fylls av de analoga bilderna, men kom till slut fram att kronologisk ordning nog är det bästa alternativet ändå. Vi kikar!
 
 
 
Fast okejdå, första bilden får bli en fusk då den är tagen precis i slutet av vår roadtrip. Men den är så roadtrip-typisk som den kan bli, så den får inleda allt ändå för att sätta stämningen. Här är iaf Otto och bilen som vi döpte till Athena, de bästa resekompanjonerna en kan tänka sig ♥ 
 
 
 
Vår första destination var Budva (som ni också skymtade i förra inlägget) där Gamla Stan är helt svindlande vacker, och resten av staden består av gråa betongklumpar inringade av lummiga fruktträd. Bra kombination ändå. Vi stannade först på en parkering i utkanten av staden och hade framsätespicknick på baguetter med parmaskinka och ost, innan vi navigerade oss till gamla staden.
 
 
 
 
Det regnade och regnade och regnade, men vi fick hela stället för oss själva och en lysande klar regnbåge sträckte ut sig över himlen, så vi klagade inte.  
 
 
 
 
Vi köpte förnödenheter som behövs om en ska bosätta sig i en bil (t ex kniv för att skära bröd och frukt, skärbrädor/tallrikar, och mobilladdare), och beundrade hur kvällssolen kastade ett djuprött ljus över staden innan den försvann bakom horisonten.  
 
 
 
Sedan körde vi upp i bergen och fick se hela staden i nattskrud från höjden. Någon timme senare anlände vi till staden Cetinje där vi åt middag på en övergiven restaurang innan vi gav oss ut på vägen igen för att hitta en lämplig sovplats. Den första natten i bilen somnade vi till ljudet av åskan som mullrade över bergen och genom mina stängda ögonlock såg jag blixtrarna lysa upp himlavalvet. Vi väcktes mitt i natten av ett dånande regn på biltaket, ännu en gång i soluppgången av att kylan hade slagit till, och till slut av den bländande solen i ansiktet. Så fint ändå, att campa i bilen och vakna till utsikten av de rullande bergen som bredde ut sig i all oändlighet, trots att vi var lite mörbultade dagen efter. 
 
 
 
Och så begav vi oss in till Cetinje igen för att äta frukost och se staden i dagsljus. 
 
 
 
Vi älskade Cetinje, det var en så himla pittoresk stad, med mysiga caféer, gågator kantade av pastelliga hus och kyrkor överallt. Jag dokumenterade dock väldigt sporadiskt med min digitala kamera, så ni får helt enkelt vänta med spänning på de analoga bilderna för att få en bild av hur det såg ut.
 
 
 
Söt person som utforskar en bakgata. 
 
 
 
Och ett av många fina hus. 
 
 
 
Det var så overkligt, en glömde liksom bort att vi faktiskt var omgivna av berg, och så blickade en upp mot hustaken och möttes av topparna som sträckte sig upp mot himlen. Galet bra. 
 
 
 
När vi utforskat stadens kyrkor och druckit ett par koppar kaffe, lämnade vi motvilligt staden och styrde Athena mot vår nästa destination.
 
 
 
 
 
Och var tvungna att stanna tusen gånger om för att föreviga utsikten. Så sjukt att världen ens kan se ut såhär? 
 
 
 
Så efter någon timmes bilfärd bredde huvudstaden Podgorica ut sig framför oss. Efter att vi villat runt i de gamla kvarteren på gator som var MINIMALA och knappt breda nog för att en skulle kunna ta sig fram med bil, som var en labyrint som slukade all sense of orientation, som var fallfärdiga och leriga och regniga, efter att jag nästan kört på en hund som var i full färd att attackera bilen om och om och om igen, och vi bråkat pga stressade till döds över hunden och hyrbil som ej får bli repig, och sedan blivit sams igen, och till slut hittat ut till den verkliga världen och dess normalbreda gator igen, allt inom loppet av 20 minuter, satte vi oss på ett café, drack espresso och ANDADES. 
 
 
 
 
Vi kände oss inte superpepp på att utforska själva staden som, efter Cetinje, kändes väldigt alldaglig och tråkig. Men vi hittade en fin liten park där vi dukade upp för bänkpicknick i kvällsljuset. 
 
 
 
 
 
Och vilket kvällsljus sen. Magiskt.
 
 
 
Vi vände uppochner på staden efter take away kaffe som vi kunde dricka i bilen, de har en helt annan cafékultur i Montenegro där att dricka kaffe på språng inte är en grej. Så fint ändå, men opraktiskt för koffeinmissbrukare som oss. Men till slut hittade vi en restaurang där vi fick kaffet i plastmuggar och sugrör, och jag dog över att vi fick varsin g-klav också, så gulligt. 
 
 
 
När vi körde ut från staden var vägen full av hästar?? Ingen annan verkade tycka att det var något speciellt alls, utan agerade som att det var meningen att de skulle vara där. Så bisarrt, men fint också. 
 
 
 
På väg upp i bergen möttes vi av den vackraste skymningen i världshistorien, vi vågade knappt blinka av rädsla att missa något och stannade var femte minut för att fotografera. Herregud alltså. 
 
 
 
Och så påbörjade vi den läskigaste bilresan i mitt liv, där jag försökte hålla mig på vägen i ett aldrig sinande hällregn som dånade ner på vindrutan och skymde all sikt, där jag gissade mig till vad som skulle hända härnäst mha väskyltarna och blev överraskad gång på gång, där adrenalinet brusade i kroppen och Ottos hand krampaktigt kramade mitt knä. Det här blogginlägget är redan alldeles för långt, så jag besparar er alla detaljer, men mamma blev vit i ansiktet när jag berättade för henne och Jenny förmanade mig att ta det försiktigt när jag är ute och reser. Men allt gick ju bra till slut, och livet måste ju kännas också, tänker jag.
 
Nä, nu måste jag avsluta det här blogginlägget och springa ut i Septembersolen som skiner utanför fönstret! Det händer ju typ aldrig så måste passa på nu, hörs snart igen!
Budva Cetinje Montenegro Podgorica
19 kommentarer

tillbaka till verkligheten

 
 
 
 
 
 
 
När jag och Otto klev av planet igår möttes vi av en 20 graders temperaturskillnad som skoningslöst knuffade in oss i hösten och verkligheten. De senaste veckorna har varit en dröm - en fantastisk, världsomvälvande, himla dröm.
 
Vi har susat fram mellan bergen, hållit hårt i ratten på vägar som saknar staket och slutar i stup på flera hundra meters höjd, fickparkerat längs med bergsväggar, navigerat den galna trafiken och oläsliga kartor. Vi har inte kunna se oss mätta på de mäktiga bergen, förundrats över det evigt föränderliga landskapet, och befunnit oss i ett drömlikt tillstånd av konstant häpnad. Vi har promenerat i urskogar, vaknat av ett dånande regn mot biltaket, och tappat andan av vintergatan som om natten spred ut sig i himlaspringan mellan bergstopparna. Vi har badat i det saltaste av saltvatten, halkat på alger och fått blåslagna knän, flutit med vågorna in mot land igen. Vi har skrattat oss till tårar tillsammans med de finaste av vänner, möblerat om vartenda restaurang i Kotor för att kunna klämma ner alla 12 kring ett och samma bord, och lagat middag tillsammans i ett stökigt kök fyllt av matos och skratt. Vi har ätit gudomligt god glass, oliver med perfekt sälta, och massa, massa pizza. Vi har fuldansat som om det inte fanns någon morgondag på ett av Europas största dansgolv. Till basen som vibrerar dunkar skakar i hela kroppen, blandas med ljuset som blinkar blixtrar bländar; döver medvetandet och suddar ut gränser. Jag har lärt mig att dricka espresso, och spenderat dagarna med att fylla på koffeindepåerna, läsandes eller skrivandes. Och omslutits av tystnaden som rasar i bröstkorgen när en avslutar en bok som, då den fortfarande levde, upptog hela ens väsen. 
 
 
Jag lämnade min digitala systemkamera hemma i Edinburgh, min lilla powershot fick hoppa in under vår roadtrip istället (bilderna ovan utgör ett litet urval av vad som fastnade på minneskorten), och jag har 9 rullar film att framkalla. Jag kan inte vänta tills jag får visa er alla äventyr. 
 
Montenegro
31 kommentarer