tillbaka, tillsammans


Hey, it’s nice to see you. 
 
Han möter mig vid flygbussen efter fyra veckor isär. Fyra veckor av pixliga skypesamtal och fickan vibrerande av hur-mår-du-sms. Vi går hand i hand, med resväskorna rullande bredvid oss. Det känns så självklart. Direkt. 
 
 
 
 
Mitt nya lägenhetskontrakt börjar den 1 september, fram tills dess bor jag hos Otto, hans mamma, Diana och katten Chubby. I lägenheten med knarriga trägolv, där köket är en djungel, i rummet där väggen täcks av murgröna och morgonljuset draperar väggarna i absolut perfektion. Där somnar vi tätt intill, så nära som det går, varje natt. Och vaknar intrasslade i varandra och täcket, varje morgon. 
 
Han rensar ut två hyllor i garderoben och en låda där mina saker får flytta in. Kläder viks och staplas, strumpor paras ihop och underkläder trycks ner i lådan i ett inbillat system. Han gör kopior på nycklarna till lägenheten och ger till mig, de utgör en trygg tyngd i jeansfickan. 
 
 
 
 
Vardagen tar plats. På morgonen går vi och köper frukost, ibland i solsken, under snabba moln som flyter mot en blå botten; men oftast under den tjocka, grå molnbädden som är så karakteristisk för Edinburgh. Vi brer ostmackor, äter frasiga croissanter och kokar starkt kaffe. Vi lagar middag när dagen gränsar till natt, för av någon outgrundlig anledning försvinner timmarna och det är alltid sent, sent när vi väl kommer på att vi är hungriga. Kvällarna innebär fotodokumentärer som får oss att gapa av förundran och inspirationen att picka i bakhuvudet, filmer som får fantasin att rusa och som fastnar med oss i flera dagar efteråt, böcker som känns i hela kroppen (men mest i bröstkorgen), och att upptäcka internets alla hörn. Utanför fönstret skränar måsarna oupphörligt.
  
 
 
 
Under de lediga dagarna fortsätter den ständiga absorberingen av kultur, varvat med viktiga måsten som väntas på att bockas av från den aldrig krympande att-göra-listan, och timmar av ingenting som blir så värdefullt när en får spendera det där ingentinget tillsammans med någon en tycker om. En eftermiddag går vi och tittar på David Bailey utställningen på the National Gallery, och när det är min tur att betala inträde stryker han mig över håret och spinner som en katt. Jag ler med hela kroppen, sådär som en gör när värmen och närheten fyller varje cell. I ögonvrån ser jag hur kvinnorna i kassan utbyter blickar och ler de också.
 
En kväll sätter vi den gula pinnstolen mitt i rummet och plockar fram trimmern. Vi snaggar varandras hår. Det korta stickiga som hunnit växa ut på en vecka strösslas på våra kroppar, landar i tussar på trägolvet. Hans hud är varm mot min. Jag tänker att precis just nu, det här ögonblicket, vill jag komprimera, koncentrera, spara för alltid. Så jag existerar på det enda sättet som jag vet just nu, genom kamerans lilla sökare, och hoppas att intimiteten, ärligheten kommer genomsyra varje bildkorn. 
 
 
 
 
Sorry, I'm making a complete mess of your room, säger jag för tredje gången på en dag. Jag är en evig tornado av klädhögar och saker på fel ställe, ett konstant tillstånd av orordning. Han skrattar och rättar mig; Not my room, our room. Och jag förundras över hur fort det går att känna sig hemma tillsammans med en person. 
 
 
— — — — — — 
 
p.s. Otto har skaffat blogg!!!! <--- rimlig mängd uttropstecken för att illustrera hur fantastiskt bra den är. Jag må vara partisk, men alltså, ALLA måste in och kika - ok?!
26 kommentarer