Kanske klappar hästhjärtat lite extra nu när det går så himla bra för Sverige i OS (silver i fälttävlan, för tusan), eller kanske för att hästar är som allra finast om sommaren med sin blanka hårrem och sommarlukt. Kanske. I vilket fall var Jenny och jag tvungna att stanna bilen när vi såg ett litet föl skutta runt i sin hage tillsammans med sin mamma. Så himla fint att bara spontanklappa lite mjuka mular efter en tisdagsbio. Vardagsmagi på hög nivå.

Den ursprungliga planen för söndagen innefattade bad och sol på Öland tillsammans med min systers pojkvän och hans familj. Regnet som smattrade mot vindrutan fick oss dock på andra tankar. Vi stannade och köpte jordgubbar och styrde i stället kosan mot Karlskrona. Där åt vi galet god mat på en uteservering insvepta i filtar medan sparvarna hoppades på att få smaka lite, efterrättade oss på Glassiären (viol och chokladbollsglass, gott) och avslutade allt med ett litet besök på marinmuseet. Himla bra dag.

 

Häromdagen bokade jag en enkelbiljett till Edinburgh, om trettionio dagar lyfter planet för att sedan landa där jag kommer tillbringa de närmsta fyra åren. Trettionio dagar. Så fort jag tänker på det (hela tiden) galopperar en flock vildhästar genom min mage och jag förstår inte hur mina ben någonsin ska hålla för att kunna gå på planet om jag är såhär nervös redan nu. Jag minns hur långt borta allt verkade i höstas när jag faktiskt bestämde mig för att våga, hur frustrerad jag var när jag skrev mitt personal statement och euforin när jag väl fick antagningsbeskedet. Och nu. Nu är allt det nya snart här. Livet, du är allt bra knasigt ibland.

Edgars bästa fotomin.

Det är så himla mycket sommar just nu att jag nästan går av på mitten.

Dagens planer: (läkarbesök), ligga i gräset och titta på när molnen flyter förbi, lukta på det nyslagna höet och doppa fötterna i sjön. Perfekt.

När vi var iväg i Sydostasien så träffade vi inte bara fina människor, utan också många fina, kärlekskranka djur som jag helst av allt tagit med mig hem och älskat för evigt (och matat bort deras revben). Vi tittar lite:

 

Hunden. Han bodde på en restaurang bredvid vårt guest house i Kep, Kambodja, och följde med oss på äventyr mest hela tiden. Han skyddade oss mot andra hundar på våra nattliga äventyr, badade i havet och väntade på oss utanför vårt rum. Världens bästa hund.

 

På en ö i Laos hittade vi galaxens minsta katt. Så himlahimla söt. Och hungrig.

 

I Laos träffade vi också på en hund med ett helt groteskt underbett. Så ful så att den blir söt (den bästa sortens söthet). Fnissar alltid för mig själv när jag tittar på denna bilden.

 

Tillbaka i Thailand möttes vi av den här. SÅ HIMLA SÖT. Dock väldigt bitig så den fick snabbt hoppa ner på golvet igen, man vill ju inte ha rabies.

 

Hungrigaste flodhästen som man fick mata med potatis på Chiang Mai Zoo. Söt.

 

Och slutligen, den vackraste katten jag någonsin sett. Varför följde du inte med mig hem?

Idag är första dagen sedan jag kom hem som jag inte haft något inplanerat. Ingen tid att passa och inga människor att träffa. Min resa-runt-hela-jorden-hjärna har lite svårt för det här med att bara sitta ner och inte göra någonting alls, men idag tog myrstacken under skallbenet semester och det blev tyst. Så idag har jag inte gjort mycket mer än att cykla fortfort på igenväxta grusvägar med cykelkorgen full av svamp, svamp som precis räckte till en kantarellpaj. Jag har klappat tjurar under tunga åskmoln, lyssnat på Elsa med en kopp blåbärsté i handen, ätit regnvåta vinbär och räddat en skata från att döden dö. 

Solonsdag blev regnonsdag, men mellan regnskurarna åt jag dumleglass med Bäccs och invigde min nygamla kofta (den jag köpte i våras blev stulen i Kambodja tillsammans med dator och hårddisk). När jag kom hem red jag nordsvensken med sommarspring i benen och höll på att trilla i backen flera gånger för alla glädjeskutt. Drack té och åt nybakat bröd. Småsaker som brukade tillhöra vardagen, men som efter tre månader i exil ger mig flygödlor i hela magen. Galet bra.

Min syster sommarjobbar med att servera våfflor, så i fredags gjorde jag ett litet besök och passade på att äta en våffla eller två.

 

På lördagen var det shettisutställning i Huseby och något sånt får man ju inte missa, så jag tog Jenny under armen och åkte dit. Som ni förstår dog vi söthetsdöden tusen gånger om. Finns det något finare än miniatyrföl med fluffiga luggar?

 

Om kvällarna har jag tagit promenader i kvällssolen och bara njutit av den rena, friska luften. Lyssnat på tystnaden och vinkat åt grannens kor.

 

Jag återupptäckte det här med frukost. Chevréknäcke med hjortronsylt och müsli med gammeldags mjölk. Efter tre månader av tuggumibröd och suspekta ägg till frukost, var det här kanske det godaste jag någonsin ätit.

 

 Helgen avslutades med blåbärsplock tillsammans med mina syskon, till kvällsmat blev det såklart blåbärspaj.

Galet bra första Sverigehelg. Så fint att vara hemma igen.

 

Kände att det var dags för lite förnyelse här på bloggen, den andra headern hade ju faktiskt hängt med sedan Oktober. Så jag drog med min syster ut i skogen för lite fotografering bland prästkragarna, utav bara farten blev det nya typsnitt och länkbilder i menyn också. Känns bra med lite nytt. 

Solen skiner, gräset luktar sommar och jag åt jordgubbar till frukost. Våfflor och en barbackatur på världens finaste sommarponny står på schemat. Idag är en bra dag.

Burma, detta land. Kanske borde jag skriva om fattigdomen, om hur militärregimen håller sin befolkning i ett järngrepp, eller om dödsskjutningarna i väst. Men det som verkligen gjorde intryck på mig, som jag alltid kommer att bära med mig, är människorna. Så varma och så ärliga. Vart vi än gick bjöd de på té, ville spela schack och prata. De öppnade sig för oss, pratade om sina liv och sina familjer. Vissa berättade, viskande, om hur de blivit bortförda av polisen och förhörda i timmar för att de pratat lite för mycket med utlänningar, andra om hur de kanske vågar hoppas på en politisk förändring nu när Aung San Suu Kyi blivit utsläppt från sin husarrest. Jag blir så rörd när människor som utsatts för så mycket förtryck fortfarande kan le, skratta och tro på framtiden. Att människor som knappt har mat för dagen och som bor i enrumshus utan ytterdörr, insisterar att bjuda totala främlingar på middag. Så vackert.

Nu, mina vänner, är jag äntligen hemma! Burma var helt galet bra, bäst på hela resan, men det är så obeskrivligt skönt att äntligen vara på svensk mark igen. De närmsta dagarna planerar jag att gosa in mig i mina katter (se bild ovan), andas frisk luft och lyssna på tystnaden. Rida min häst, krama alla som jag saknat och inte äta nudlar en endaste gång. Galet bra.