the swedish experience // en fatou i sverige

Den här lilla internetplatsen står i viloläge och skvallrar om att sommarlivet helst spenderas utanför internet, även när solen ekar med sin frånvaro. Dessutom blir allt lite långsammare då majoriteten av passerande ögonblick har förevigats analogt och inte digitalt, och eftersom framkallningspriserna i Sverige är ungefär det dubbla jämfört med i Skottland så får vi helt enkelt vänta lite på den överraskningen. Hur som helst, vet ni vad som hände förra veckan?? Fatou hälsade på i Småland! ♥ Det var bäst. Nu ska ni få höra (och se, för några bilder har ändå fastnat digitalt, både genom mobilen och systemkameran) vad vi gjorde då.
 
 
 
Hon bussade från Hannover till Malmö, en resa som många hade fasat över, men för en erfaren bussveteran som Fatou var det ingen match. Malmö badade i ett gyllende eftermiddagsljus när hon anlände och vi kramade exalterat om varandra, försökte förstå det ofattbart fina i att vara tillbaka i varandras sällskap igen. Vi köpte varsin glass och satte oss vid floden där barnen sprang förbi på kvicka ben med glass rinnande nerför kinderna, och solens strålar dröjde kvar, lindade in oss i sommarvärme.
 
 
 
 
 
Vi hoppade in i den lilla forden och susade fram på vägarna fram till Målaskogs Naturreservat. Där klättrade vi över träd som låg över stigen, besteg mossbeklädda högar av klippblock som brutits ur sin ursprungliga form med dynamit, och kände på trädstammar som vibrerade och knarrade i vinden. Upprepade gång på gång hur vackert det var och hur gott skogen doftade. 
 
 
 
En stjärnklar natt, efter att vi somnat i soffan framför en dokumentär, svepte vi varsitt täcke kring oss som en kokong och klättrade upp på stenen som vilar på åkern utanför vårt hus. Stenen vilken kändes som ett mindre berg när jag var barn, men som nu erövras med två snabba steg. Där låg vi på rygg och blickade upp mot stjärnorna som tindrade blinkade glittrade mot en midnattsblå botten. När vi böjde huvudet bakåt kunde vi urskilja spåret av solen som vilade bakom horisonten, och trädens siluetter avtecknade sig mot den dovt turkosa himlen. Ljudet av korna som betade på åkern bredvid och vinden som dröjde kvar i trädkronorna fyllde i mellanrummen av vårt samtal. Sommarnatten kändes ljummen mot kinden. 
 
 
 
En annan kväll promenerade vi genom skogen efter att skymningen slukat allt ljus. Målet var att se vilda djur för att fullborda the Swedish Experience. Vi gick genom skogen med ljusstrimman på himlen där träden gav vika som vår enda ljuskälla. Tystnaden fyllde varenda millimeter av skogens väsen, våra andetag och stigen under sulorna var det enda som bröt den. Det blev inga vilda djur den kvällen, men månen som steg på himlen och tryggheten som finns i att gå tyst bredvid en nära vän i fullkomligt mörker, var nog så fint. I alla fall för mig som efter en uppväxt i skogen rycker på axlarna åt skygga rådjur. 
 
Kvällen efter introducerades Fatou till konceptet tacoskväll, det svenska kökets stolthet, och vårt lilla kök fylldes av skrattsalvor samtidigt som armarna for kors och tvärs över bordet för att fylla på tallriken. När vi ätit oss så mätta att vi knappt kunde resa oss från stolarna bestämdes det att vi skulle försöka igen, denna gången tillsammans med Jenny i hennes bil. Vi körde genom tysta skogar, förbi åkrar där dimman vilade som ett tjockt täcke över gräset, spanandes efter det vilda. Ett gäng rådjur och en räv senare var vi åter tillbaka i köket och konstaterade att det varit en lyckad exkursion. 
 
 
 
Sockerbullar kryddade med kardemumma var en annan kulinarisk höjdpunkt som ju är ett måste för att fullborda ett konditoribesök i en svensk småstad. Det gjordes i Ljungby på Roddy’s vilket utgjorde en självklar avslutning på simträning och hockeymatcher under hela min uppväxt. Att sitta där i skuggan av dåtiden med en av de viktigaste beståndsdelarna av mitt nuvarande liv, det jag lever på andra sidan Nordsjön, var svindlande. Speciellt då bekanta ansikten, som fram tills då legat höljda i glömska, var spridda runt borden bredvid. Sockerbullen fick i vilket fall toppbetyg och vi räknade one two three innan vi skrikskrattande sprang ut från fiket, ut i det blötaste av ösregn.
 
 
 
 
 
Söndagen var så mycket söndag som det bara går och en bedövande tröttma vilade i kroppen, så vi spenderade merparten av dagen nerbäddade i varsin soffa med tidsfördriv i både analog och digital form. Under tiden piskade ett aldrig sinande regn mot marken och grenarna från den nu överblommade jasminbusken slog mot fönsterrutan i vardagsrummet. Vi slet oss bara från vårt gömställe för att plocka rabarber till fyllningen av en smulpaj, som tillsammans med gräddig vaniljglass och starkt kaffe åts till lunch. 
 
 
 
 
 
 
 
 
När regnet till slut avtog och himlen antog en ljusare nyans av grå, åkte vi ner till sjön där vi följde den ringliga stigen längs med sjökanten, ut på udden. Marken sviktade under våra fötter på det sättet som den bara gör djupt inne i skogen, på knastrande krasande kottar och frasande barr. Vinden rasade genom luften, ryckte slet och drog - det var helt fantastiskt. Längst ut på udden finns ett vindskydd, där satte vi oss och förundrades över hur dånet i öronen ersattes av en tryckande tystnad. Det luktade sött av virke och vi betraktade hur vågorna rullade fram över det svarta djupet. Ovanför oss vajade tallarna i vinden och tryggheten vilade i bröstkorgen.
 
 
 
 
 
 
 
(
 
 
 
 
Sista dagen tillsammans plockade vi upp Jenny och så åkte vi till Huseby där ett nytt café har öppnat, med stora fönster och klirrande porslin. Vi drack kaffe med påtår i tunna porslinskoppar med guldkant och åt varsin kaka, pratade om hästars egenheter och om hur vi ser på framtidens ovisshet med skräckblandad förtjusning. Lagom till att vi druckit upp den andra koppen kaffe upphörde regnet och vi kunde gå genom trädgården utan att bli dyngsura. Det var så fantastiskt fint att få spendera så mycket tid tillsammans med två av mina finaste personer, och att få introducera dem för varandra. 
 
 
 
Senare på kvällen släppte jag av Fatou vid tåget mot Malmö på Alvesta station. Kramade henne hårt och tryckte undan gråten som vällde upp i halsen (den senaste tiden har jag blivit så otroligt dålig på hejdån) innan jag åkte hem för att packa väskorna och ta avsked av Småland för denna gången. Nu är jag åter i Edinburgh, där jag ska bo hos en annan av mina finaste personer (japp, det är Otto, ni gissade rätt) fram tills det bär av till Montenegro. Jag kunde inte sluta le på flygbussen in till stan och kände i hela kroppen att jag är på rätt plats igen - hemma.
 
12 kommentarer

utflyktslördag

I lördags åkte jag och Jenny på upptäcksfärd! Vi hade bestämt oss för att utforska Horsnäsamossens naturreservat som jag har kört förbi otaliga gånger påväg till och från Ljungby, men aldrig tagit mig tid att stanna vid, så nu var det verkligen på tiden.
 
 
 
 
Det började bra. Så idylliskt att det nästan gjorde ont i ögonen.
 
 
 
Jennys yrväder Alfons fick följa med också. Kolla söt. 
 
 
 
 
Det luktade sött av skog och klockljungen gnistrade i motljuset. 
 
 
 
 
Vi klättrade upp i utsiktstornet och spejade ut över den vidsträckta mossen. 
 
 
 
Och när vi sett oss mätta på allt det gröna, visade Alfons oss allt han kan!
 
 
 
 
 
På väg hem gjorde vi ett litet stopp vid Målarskogs naturreservat också. Älskar denna plats så himla mycket - tysta stigar som slingrar sig genom den täta bokskogen, solljuset som silas genom klorofylltaket och stenar klädda i smaragdgrön mossa. Bästa sortens verklighetsflykt. 
 
12 kommentarer

klockan fem en tisdagsmorgon

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Klockan fem varje morgon väcks jag av tranorna som trumpetar bakom husknuten. Klockan fem. Varje morgon. Om jag inte hade varit så morgonpigg hade jag antagligen blivit helt rasande. Istället tycker jag det är ganska mysigt att ligga kvar under det varma täcket i sömnens gränsland och lyssna på morgonens ljud. När jag slog upp ögonen idag och såg hur mjukt ljuset draperade sovrumsväggen visste jag dock direkt att jag var tvungen att föreviga Julimorgonen i all sin prakt. Så jag släppte ut Bamse och kattgänget, och strosade runt i trädgården med min kamera. Sa hej till hästarna och släppte ut ankorna, innan jag gick in igen och drack kaffe med katterna. Nu står regnet som spön i backen och jag planerar att spendera resten dagen i sängen med en bra bok och ett gäng dokumentärer. Sommarlovslivet är allt fint. 
 
13 kommentarer