och det perfekta blogglivet
Jag har funderat mycket över det här med bloggande på sistone. På hur min porträttering av mitt liv påverkar andra och deras syn på sig själva och sina egna liv. Det är så lätt att romantisera livet genom ett litet internetfönster där på-landet-sommar blandas med afrikaäventyr och självportätt ur fördelaktiga vinklar. Och jag känner själv hur påverkad och nedslagen jag ibland blir av alla bilder på leende människor, på perfekta frukostar och solskensutflykter jag ser på andra bloggar. Samtidigt är jag fullt medveten om att jag också är en bov i detta drama.
Men så här är det.
Mitt i sommaridyllen bland betande kor och augustipäron, mellan ett Malawiäventyr och en Parisvecka, håller rastlösheten mig i ett hårt grepp och den pressande känslan av att alltid behöva göra något för att vara nöjd med tillvaron är stundvis förlamande. Skogsluften som brukade vara lätt att andas har blivit tung. Det är inte du, det är jag viskar jag till träden. Kanske är det mitt attention span som blivit demolerat av smarta telefoner eller så har jag sprungit iväg i en helt annan riktning och det är för sent att vända tillbaka. Jag är framtid dåtid drömtid, aldrig nutid. Inte nu, inte här.
Jag jagar ögonblick, lyckorus och glädjetårar. Fyller mitt sinne med ambitioner som bara växer sig större och avverkar prestationer som aldrig verkar räcka till. Dygnet har alltid för få timmar, jag har alltid för lite tid. Det är ett fantastiskt sätt att leva, och jag vill inte ha det på något annat sätt. Men mellan de rosaskimrande stunderna känner jag mig otillräcklig och distanserad från verkligheten, liten och skiten. Jag antar att det priset en får betala genom att aldrig nöja sig. Och det är så himla svårt att berätta om detta vemod på bloggen, dels för att det känns som att jag blottar mitt känsloliv för allas beskådan och dels för att jag inte vill att det ska bli en långdragen klagosång här inne. Men jag känner mig ändå skyldig att krossa bilden av det perfekta livet. För visst är livet vackert, svindlande och alldeles underbart, men det är också orättvist, frustrerande och så jäkla hopplöst ibland.
Så när du scrollar igenom bloggar och förbannar ditt eget liv för att det inte är bra nog (så som jag gör alldeles för ofta), kom ihåg att lyckoruset inte är någon konstant. Inte för någon. Allas liv involverar söndergråtna kuddar och knutna nävar, och jag tror att det är så himla viktigt att påminnas om det ibland för att inte förgås i jakten på det perfekta livet.
du skriver så jätte bra! det du skriver är så sant och du fick fram det perfekt! åååh<3