Jennifer Stroud

Musiken pumpar på avstånd, dag ut och dag in, som ett underliggande hjärtslag i Malawis solsken. Jag sitter på verandan utanför huset. Solen slår mot tegelväggen, värmer upp sten för sten. En get strosar förbi, den äter långsamt bönorna som ligger strödda på den dammiga marken. Det knastrar rytmiskt när tänderna möter den hårda ytan, böna för böna. En tupp gal i fjärran. Grannbarnen kommer gående med litervis av vatten som de avslappnat balanserar på huvudet. På det solsvedda gräset ligger chetenjis på tork, och blöta kläder gungar i den varma vinden. En lastbil fullastad med tobak dånar förbi, vinddraget trycker ner gräset i vägkanten. Detta är Malawi, så nära som det går att komma. 

 

Ändå finns där ett avstånd, ett gap mellan min värld och denna, som inte går att övervinna hur mycket jag än försöker. För detta är bara mitt i för några veckor, sedan återvänder jag till vardagen igen. Min toalett är ett hål i marken där det bor kackerlackor större än min handflata, vi stoppar vattnet fullt med klorintabletter för att vi ska kunna dricka det och det känns mest som kallsupar i en simhall. Men jag aktar mig noga för att klaga, för jag behöver bara ha kackerlackor runt fötterna och stanken i näsroten i 6 veckor, medan de spenderar en hel livstid i smutsen, svälten, en hel livstid balanserande på kanten mellan överlevnad och misär. 

 

Jag kommer hem till spolande toaletter och varma duschar, till välsorterade matbutiker och bilar med säkerhetsbälten. Vi stannar på IKEA för middag och när vi avnjuter vår kaffe med påtår betraktar jag barnen som sitter och äter köttbullar med sina föräldrar. Inte en endaste av dem har ens en tillstymmelse till undernäring, svältmage är ett koncept som är totalt främmande för denna världen. Och orättvisan ligger som ett åskmoln framför solens strålar. För även om livet inte är lätt, även om min pappa har haft dubbla jobb så länge jag kan minnas, och vi måste vända och vrida på slantarna för att få dem att räcka månaden ut, så är det ljusår ifrån underskottet jag upplevt under veckorna i Malawi. Och det ofattbara i att människor lever under ännu värre förhållanden ändå, att Malawi är en droppe i havet i jämförelse. Och varför? För att alla inte lyckats med den statistiska omöjligheten att födas i ett land som Sverige, utan istället är dömda till ett liv i ett av Sydafrikas ghetton, till ett skjul i Malawi, ett liv (eller död) under Gazas brinnande himmel. 

 

Jag får gå i skolan. Jag kan äta mig mätt. Och jag behöver inte oroa mig för att det när som helst kan trilla ner en bomb på mitt hus. Därför måste vi komma ihåg att ge. Att hjälpa. Och inte mäta värdet på ett människoliv i ekonomisk vinst vs förlust, utan känna ödmjukhet inför våra privilegierade liv och bemöta personer som inte är lika lyckligt lottade med öppna armar. 

 

Med det sagt tycker jag att ni ska klicka er in här där ni kan skänka pengar för katastrofhjälp till Gaza genom Röda Korset. Och så tycker jag även att ni ska klicka er in här och stödja fantastiska Novell Gaza som ger ungdomarna i Gaza en egen röst.