farmor och farfar.

 
Vi klämmer ihop oss på kökssoffan, jag till höger, min bror längst till vänster och så min syster i mitten. Soffdynorna är knöliga och nedsuttna, och tycks aldrig ligga rätt. Farmor brer mackor till oss. Lingongrova med tjocka skivor leverpastej och så stureost. Hon skrattar kluckande och löser korsorden i tidningen. Det vita änglahåret ligger prydligt på hjässan och de tjocka glasögonen får hennes ögon att se större ut från vissa vinklar. Hon har de mjukaste händerna jag vet och ger de bästa kramarna. 
 
Farfar kommer bullrande in. Han far ett varv genom köket innan han slår sig ner mittemot farmor, skrattar och rufsar oss i håret, nyper oss i kinderna med sträva fingrar. Han drar regelbundet handen genom den korpsvarta luggen som trillar ner i ögonen. Han luktar mossa, eller verkstad, beroende på var han spenderat förmiddagen, men alltid med en underliggande ton av ladugård och brandrök. 
 
Elvakaffe hos farmor och farfar är lika heligt som Kalle Anka på julafton. Vi lär oss dricka kaffe på bit, fast med saft då, får höra historier om livet i byn förr och farfar berättar skämt som bara han förstår och skrattar tills han kiknar. Alla kände sig välkomna, så vissa dagar fylldes köket till bredden med vänner och bekanta som av en händelse bestämt sig för att titta förbi. Då kunde vi få höra historier om Ceasar den svarta katten eller lära oss allt om hövändning.
 
En gång har min bror och farfar tävling i vem som kan äta flest mackor. Jag kommer inte ihåg det själv, men min syster berättar det för mig många år senare. Simon, min bror, vinner då han lyckas äta tolv stycken lingongrova med stureost, och jag förstår fortfarande inte hur det någonsin fick plats i hans lilla pojkmage.
 
 
När mamma och pappa jobbade kväll hämtade farmor oss efter skolan. En dag, när jag börjat på fritids och mina syskon fortfarande var kvar på dagis glömde vi dem och hann hela vägen hem innan farmor insåg sitt misstag, hon svor högt på småländska och vände om igen, jag kunde inte sluta skratta.
 
Efter hemläxor och middag tittade vi på Rederiet eller spelade bingolotto tillsammans. Jag låg alltid under bordet med magen mot den stickiga, gröna mattan och kinden på en kudde. Det luktade övermogna äpple på hela övervåningen. När det var dags för läggdags sjöng farmor oss till sömns med mjuk, svajande röst. Klappade våra kinder god natt och somnade ibland själv i fotöljen. Det var min tryggaste punkt. 
 
En kväll bröt ett våldsamt åskoväder ut, röda gula lila blixtrar splittrade mörkret och åskan vibrerade under skinnet. Farfar körde fram den vinröda saaben och vi sprang över gårdsplanen med kudde och täcke i famnen, mitt nattlinne fladdrade i den hårda vinden och regnet piskade mot mina bara ben. Jag och mina syskon klämde ihop oss i baksätet i ett hav av täcken, vi tittade storögt på blixtrarna och åt hårda karameller som farmor  plockade fram ur handskfacket innan vi somnade i en varm hög. 
 
 
Och så rasade världen. Det var en tisdag. Varför jag minns något så pass trivialt vet jag inte, kanske för att allt annat kändes så lavinartat overkligt, och då behöver en fasta, konkreta saker att hålla fast vid för att inte förlora greppet om verkligheten. 
 
Jag plockade ur min mobil ur skåpet efter en lång skoldag. Tusen missade samtal och ett illavarslande sms från pappa. Ring mig, farmor är sjuk. Det susade i öronen, jag hörde mina egna hjärtslag, och utan att stänga skåpet gick jag undan och ringde. Vi är på sjukhuset, jag kommer och hämtar dig direkt. En blodådra sprack mitt i hjärnan och med den också vår världsbild och tillvaro. Neurologen visade röntgenbilder på hur svullnaden växte och växte tills det inte fanns något utrymme kvar. Det finns inget vi kan göra, bara vänta och se. Hur många gånger har du sagt den meningen till blanka ögon? Jag ville skrika och slå, kasta saker omkring mig, återskapa kaoset jag kände inombords. Men i stället nickade jag bara tyst. 
 
De efterföljande dagarna tillbringar vi på intensiven. Varje gång vi klev ur hissen på tredje våningen kändes det som att världen under mina fötter rämnade, det var precis som att befinna sig på ett stormande hav. Farfar var liten som en fågelunge och höll farmors hand kärleksfullt medan respiratorn pumpade in luft i hennes lungor. Viskade mjukt i hennes öra och smekte hennes vita änglahår. 
 
Men det fanns ingenting vi kunde göra. På torsdagen togs beslutet att respiratorn skulle kopplas ut och vi spenderade varenda minut på våning 3, väntande på slutet. Jag drack röd saft som smakade syntetiskt och klippte snöflingor ur servetter i ett försök att driva tankarna bort från det oundvikliga. När natten kom somnade jag och mina syskon under samma täcke i en av enkelsängarna som fanns på avdelningen, några timmar senare väckte pappa oss med andan i halsen. Kom fort, farmor håller på att dö. Vi sprang genom den dunkla korridoren tillsammans mot hennes rum, det dova ljudet från skosulor som slår mot plastgolv studsade mellan de kala väggarna. 
 
Hjärtat fortsatte slå långt efter att hon slutat andas. Ingrid har ett starkt hjärta sa sjuksköterskan, jag vet hann jag tänka innan det slog för sista gången. 
 
 
Farfar fick sitt första grå hår efter att farmor dött. Han återhämtade sig aldrig helt. Efter sextiotre år tillsammans med någon du älskar, är du ens en hel person då? Kroppen som tidigare varit smidig, som bara några månader tidigare hade klättrat i träd och jagat förrymda kor blev stelare, mindre. Och i hans lungor slog cancern rot. Två år förflöt innan den uppdagades, han välkomnade den med ett orubbligt lugn. Farfar ville inte finnas i denna värld utan farmor. 
 
Sjukhuslukten var densamma, likaså läkarnas bekymmersrynkor och sköterskornas vänliga leenden. En månad senare var han borta. 
 
Jag spelade klarinett på hans begravning, för det var så han ville ha det. Sista tonen och jag kunde inte hålla tillbaka gråten längre. Genom tårarna skyndade jag tillbaka till kyrkbänken och bröt ihop, kramade min dåvarande pojkväns hand så hårt jag kunde.
 
 
Bortglömd och undangömd i en garderob hittar jag en skokartong med tummade bilder. Farmor och farfar när de var nykära, farmor och farfar på picknick, farmor som åker skidor, farfar som jagar. En tidslinje över deras ungdom tillsammans. En hög med gulnat papper som för mig är värd mer än allt guld i världen.
 
 
54 kommentarer
kaneli

Fick gåshud över hela kroppen av att läsa detta. Så väldigt fint och du skriver så bra.

Evelina

Gud så fint skrivet Jennifer! Gick verkligen inte att hålla tillbaka tårarna..

Nastasja

Gud, jag sitter här och gråter. Så hopplöst vackert skrivet och så himla orättvist är livet. <3!!!

Mirano

*Torkar bort vattenfallet från mina kinder*
Så otroligt vackert skrivet. <3

Frida

Jisses jag borde inte ha läst det här inlägget under ett grupparbete. Nu ska jag bara.... svälja den här klumpen i halsen några varv.

Petra

Så otroligt fint skrivet! Gråter alltid när jag läser om döden. Inte själva döden i sig, utan vad den gör med de som fortfarande lever. Det finaste och samtidigt det sorgligaste som finns är när par som levt tillsammans hela livet går bort tätt inpå varandra. När de inte orkar leva utan varandra.

Mikaela

Så underbart vackert skrivet, sitter gråter rakt ner i mitt frukostägg...

Maria

Men åh vad fint skrivet. Far- och morföräldrar är. <3

Lise

Så fantastiskt fin skrivet. Fick göra allt jag kan för att inte börja gråta här på min lunchrast på kontoret.

Alma Bengtsson

Sitter här med tårar i ögonen, så himla fint skrivet.
<3

Frida

Och i slutändan hoppas en bara att de träffas igen på andra sidan. Döden känns kanske så himla orättvis bara för att livet är så jädra fint egentligen?

Johanna Af Apel

Ojoj, här kommer en tår... Mah GAAHD, så vackert. Gud. Rörande. Alla dessa liv som passerat.. (Älskade för övrigt formuleringen att blixtrarna splittrade mörkret) <3!!

M

Asså jag har så svårt för att gråta men du får mig att gråta så sköna tårar som har legat och väntat på en anledning att komma ut. Vad fint ni hade det ändå. Jättevacker text<3

Hedda S

Så himla fint skrivet! Och begravningsminnet känner jag igen mig så i. Finns det något mer hjärtskärande än att på en gång dels bli av med någon du älskar och dels se alla andra du håller kär så otröstliga?

julia

åh, jennifer. bara åh, jennifer.

hanna, förbanna

<3

Beatrice

Alltså.. inga ord. Jag fick aldrig träffa min egen farfar, han dog när pappa var 14, men min farmor är den enda äldre jag har kvar, och det är så jobbigt att se henne bli äldre och äldre. Kan knappt förstå känslan som skulle infinna sig om hon dog.
Du skriver vackert, håll hårt fast vid fotona och glöm aldrig den fina tiden. <3

Alice

Finner inga ord. Så otroligt vackert skrivet! Kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna.

Sanna Preifelt

Åh vad underbara bilder och vilken fin text verkligen :) Väldigt gripande!

elise

jättevackert skrivet. fick en stor klump i halsen.
<3

Amanda

Otroligt vackert <3

Victoria

åh herreisses vad fint. sitter här med tårar i ögonen, nära till gråt. det är inte ofta texter berör mig så här mycket. tack för att du delade med dig av detta. så fint. <3

agnes

Min farmor dog när jag skulle fylla 18. Det värsta jag någonsin varit med om. All sorg får verkligen inte plats. Saknar henne varje dag. Oerhört fint skrivet av dig.

Sandra Leone

Hjälp, jag som inte trodde att jag kunde fälla fler tårar idag. Gud, som jag ska krama om min mormor som jag får träffa på söndag. Hon bor i Finland så vi ses så himla sällan men hon är också den enda jag har kvar av mina mor/far-föräldrar. Du skriver fantastiskt fina du.
Kramar

Jenny

Åh, fina fina fina! <3 Så mycket kärlek.

Isabella Lindquist

Det finaste inlägget jag läst på år och dar <3

Prietha

Sitter med tårar på kinderna, så himla himla vackert inlägg.

felicia

åh. åh. wow. åh.

Julia

Det här var något av det finaste jag någonsin läst. Så fint. Åh. Gråter.

Johanna

<3 <3 <3 <3

Hanna - fotoblogg

Så fint skrivet! Ligger i sängen och gråter ner min kudde blöt! Det var länge sen jag blev så rörd. Finaste blogginlägget jag har läst på evigheter.

Ebba Molin

Åh så vackert skrivet Jennifer. Saknar min morfar så det gör ont <3

Malin

Alltså, så himla vackert. Vill bara vara fem år igen. <3

Elin

Bölade ner hela frukosten. Skulle kunna böla ett tag till p.g.a. livets skörhet och kärlekens finhet. Du skriver så himla, himla bra. Och fotona är helt magiska.

Anonym

Gråter

jon glitterkrig

oj hjälp vad slående...
min farmor dog i våras och hon hette också ingrid...

Amanda

Usch, nu gråter jag här. Min mamma dog i somras så allt som har med döden gör mig så himla ledsen. Men hjälp vad fint det var, helt rätt mängd vemodighet.

Annabella

Sååå fruktansvärt fint skrivet, är alldeles rörd!! Och det händer inte särskilt ofta, bör tilläggas. <3 till dig

Erika

Lyckades hålla tillbaka tårarna till "Farfar ville inte finnas i denna värld utan farmor." Nu bokstavligt talat forsar de ner för kindera. Hjärtskärande vackert skrivet, jennifer!

Malin

Verkligen jättefint skrivet! Blir alldeles grinig då min farmor precis gått bort och det känns som att hjärtat brustit i tusen bitar.

Malin

Verkligen jättefint skrivet! Blir alldeles grinig då min farmor precis gått bort och det känns som att hjärtat brustit i tusen bitar.

Anna

Åhh, vad fint.

Iz

Vilken jättefin text. Och vilka fina farföräldrar du verkar haft och vad fint att de kunde vara så lyckliga tillsammans ända till slutet!

klara

började gråta när jag läste. Jag vet precis hur du känner <3

sofie

Jennifer,
Jag har följt din blogg i ett år nu från andra sidan klotet i Australien, jag kände att det var dags att säga hej och tack för att du delar med dig av ditt liv. Den texten om din farmor och farfar fick mig att gråta och mina hårstån på armarna att stå rakt upp. Så otroligt fint skrivet och vad vacker kärleken är ändå.
Tack igen för din supermysiga blogg!
Stor Kram
Sofie

Karin

Det här var helt fantastiskt berättat, skrivet, allt. Så himla himla bra. <3

alma

Jättefint, först när jag läst klart upptäckte jag att jag grät.

alma

Jättefint, först när jag läst klart upptäckte jag att jag grät.

alma

Jättefint, först när jag läst klart upptäckte jag att jag grät.

Elina

Det finaste jag läst på länge. Tack Jennifer.

Alicia

Jennifer. Vilka känslor du förmedlar. Först log jag så mycket och kände igen små ändar av minnen med mina egna morföräldrar. Sen var det som att missa sista trappsteget. Den här texten fick mig att gråta, dels för sorgen som du och dina nära känner, dels för den som väcks i mig, men kanske mest för att det är så himla vackert. Med kärlek. Ändå.

Anna María

Herregud vad vackert berättat. Jag minns exakt dagen min farfar dog också. Och hur vi, jag och min bror blev hämtade från dagis och fick åka in till sjukhuset och ta ett sista farväl. Fint och samtidigt världens sorgligaste.

alexandra

<3

Tilda Barkselius

Hittade det här inlägget nu genom blogg.se och kände att jag behövde kommentera. Så otroligt vackert skrivet att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Blev tårögd och varm i hjärtat av dina ord <3