Jennifer Stroud

 

du och jag, vi kommer inte alltid överrens. Det är inte du, det är jag. Jag har för vana att mäta din duglighet i negativ. I hur lite du äter, och i hur lite du väger. I hur platt din mage är och i hur lite dina lår dallrar. Jag har hela livet klippt och klistrat för att passa in i mallen av den perfekta kvinnan. Mallen som patriarkatet format åt mig, mallen som alla kvinnor jämförs utifrån. Vi lär oss från första stund, att det enda utrymmet våra kroppar får ta är det negativa utrymmet, och det följer oss som en skugga genom livet.

 

Så kroppen, förlåt mig. För även om jag försöker stå emot så lägger samhällets strukturer fälleben för mig, och jag fastnar gång på gång i samma fälla. Därför är detta en hyllning till dig, för jag älskar ju dig egentligen, och du förtjänar ju så mycket bättre än den ångest jag fyller dig med.

 

Jag älskar dig för att hjärtat orkar slå även i de svåraste av tider, för att lungorna fylls med luft om och om och om igen. Jag älskar dig för att armarna orkar lyfta tungt trots att de inte ser mycket ut för världen, för att du kan simma i iskalla insjöar och springa snabbt genom skogen. För att du skrattar och för att du gråter. 

 

Jag älskar dig för att jag kan spela klarinett tills svetten rinner och för att jag kan galoppera barbacka över öppna fält. För att jag kan se hur stjärnorna glimrar under klara nätter och för att jag kan känna vinden mot min kind.

 

Jag älskar dig för att jag kan klättra högt upp i träden och plocka ner de allra bästa äpplena. För att jag kan vissla långa, slingriga melodier och träffa precis rätt toner. För att mina läppar passar perfekt mot nyckelben, nackar och andra läppar. 

 

Jag behöver inte älska hur du ser ut och jag behöver inte bedöma dig utifrån kriterier som andra satt upp, du behöver inget godkännande. För så länge blodet pumpar i mina ådror, så länge du orkar bära mig genom livet, då spelar ingenting annat någon roll. 

 

Så tack, för att du överlevt hjärnskakningar, dysentri, otaliga urinvägsinfektioner och anorexia. För att jag fortfarande står stadigt på benen trots att jag var den vildaste ungen i de småländska skogarna och blev avkastad från hästryggen fler gånger än mina föräldrar orkade räkna.

 

Tack.