Jennifer Stroud

 

Och så plötsligt hann en hel vecka till försvinna under våra fötter. Ju längre tid det går mellan blogginläggen, desto svårare blir det att kika in här igen. Tidsbristen och vetskapen om att jag egentligen inte har något vettigt att visa utan bara vill säga hej lite snabbt, får prestationsångesten att skjuta i taket. Men vi tar ett djupt andetag och försöker ändå.

 

Om tjugo dagar får jag sommarlov. Tjugo dagar. Då ska jag carpa sommaren som aldrig förr, fixa ethical approval och ro ett forskningprojekt i hamn, fånga solen i ett nytt land med nya människor, och förhoppningsvis hitta någonstans att bo. Men just nu dricker jag kopp efter kopp med kaffe, och har sovrumsfönstret öppet en hel vecka i sträck. Till knattrandet av tangentbordet lyssnar jag på hur fåglarna kvittrar ikapp med stadens brus, och skriver skriver skriver tills jag är helt slut på ord.

 

Ibland förtränger jag uppsatserna och äter citronsorbet i solen, motstår impulser att kasta mig ner i gräset som är grönare än aldrig förr och rulla nerför kullen. Tar promenader i solnedgången (↑) och den ljumma luften luktar varm asfalt och grillkol. Sommar. Jag går på NUS Scotland Women's Conference och befinner mig helt plötsligt i en hel sal full av feminister, och med ens blir kampen mot det himla patriarkatet inte lika svår att föra. Fångas mitt i ett ösregn, och med vattnet droppandes från mina ögonfransar kryssar jag mellan turister som jagar sönderblåsta paraplyn. 

 

Men mest sitter jag alltså klistrad vid mitt skrivbord, och försöker att inte titta på solen som skiner utanför fönstret eller tänka på att tiden börjar rinna ut. Men vet ni? Tillvaron är väldigt fin ändå, trots stress och pluggberg. Hoppas ni har det bra och att våren bor hos er också, vi ses (förhoppningsvis) snart igen.