en uppdatering från skogen
Jag har varit ensam hemma på gården sedan lördagsmorgon, då resten av familjen begav sig till Norge för att hälsa på min syster. Eller ensam och ensam, jag har ju alla tusen miljoner djur som håller mig sällskap. Jag har gått timslånga promenader med taxörat och utforskat nya delar av skogen. Ibland står träden så tätt att de smala, torra grenarna som sticker ut från granstammarna rispar min bara hud, och jag snubblar fram över rötterna som lurar i blåbärsriset. Den kompakta tystnaden känns i hela kroppen, och jag förundras över hur lätt det är att sortera ut de ljud som bryter den när inte stadens konstanta brus vilar i bakgrunden; en gröngöling i trädet intill, vinden som drar genom aspträdens kronor och mitt hjärta som slår taktfast i bröstkorgen. En eftermiddag sprang jag på en ännu oupptäckt kantarellgömma och plockade över 3 liter. Jag rensade dem samtidigt som jag lyssnade på Saga Becker's sommarprat och grät rakt ner i kantarellrenset. De stora känslorna i kombination med det livsviktiga ämnet blev för mycket för min pms-härjade kropp, och tidningspappret blev fläckigt av fukt.
När jag inte trampar upp nya stigar i skogen förlorar jag mig i böcker. Jag hungrar efter ord meningar historier och har under dessa dagar plöjt två (snart tre) böcker. Jag spenderar minimal tid framför datorn och glömmer bort att kolla min mobil. Det är fantastiskt. Och rastlösheten. Den som i min värld är lika konstant och självklar som att andas, som alltid kryper under skinnet, river i bakhuvudet, och skaver bakom bröstbenet. Den har inte gjort sig påmind än. Det förvånar mig, men kanske är det så att klappa katter, bära vattenhinkar, elda i pannan, andas skogsluft, mata ankor, umgås med mig själv, och sova med en varm taxmage bredvid — är precis exakt det jag behöver just nu.
Underbara bilder!! :)