Jennifer Stroud

 

Igår kom jag hem från skolan precis när det började skymma. Och efter 9 himla timmar på biblioteket var jag i desperat behov av frisk luft, ni vet så där så att lungorna känns alldeles för små. Så när jag trillade in i lägenheten (för det är exakt vad en gör efter att ha klättrat uppför vår branta trappa med en tung ryggsäck) tog jag inte ens av mig kängorna, utan åt en macka på stående fot i köket och begav mig ut direkt igen. Upp på världens bästa vulkan i duggregnet och bara andades. Djupt och långsamt. Lät mig bäddas in i dimman och skymningen för ett tag, och glömma bort att rapporter och uppsatser existerar. Jag knäppte några bilder också, som i kombination av skymningsljus (eller snarare skymningsmörker) och svartvitt blev väldigt postapokalyptiska. 

 

Idag ska jag referera klart en rapport, gå på föreläsning i kognitiv psykologi och förhoppningsvis börja bygga skelettet till en case study. I eftermiddag ska jag dricka kaffe med en bloggläsare, som jag spontant mailade i förra veckan och bara hej du verkar bra + vi bor i samma stad = fika? Och ikväll ska jag titta film med en bra person som tagit sig an uppdraget att utbilda mig i film, och säkert kommer det sluta med att vi pratar till alldeles för sent inpå natten. Tänk va, vad fin en helt vanlig tisdag kan vara ändå.