Jennifer Stroud

 

Livet är verkligen snällt mot mig för tillfället. Träden har börjat knoppa och rabatterna blommar försiktigt, solen värmer min vinterbleka hy och våren bor i min bröstkorg även under regniga dagar.

 

Min favoritstund på dagen just nu är då jag sminkar mig i fönsterljuset på morgonen. Dricker kaffe och lyssnar på hur musiken blandar sig med fågelsången i trädet utanför, andas djupt och kanske visslar med ibland. Sedan åker jag till skolan för att plugga, och ett leende lyckas till och med leta sig fram på den morgontrötta, rangliga, skakiga bussen. Jag har hittat en ny favoritplats i biblioteket, som badar i (sol)ljus och är precis lagom tyst. Där kan jag stänga ute resten av världen och försvinna in i min lilla pluggbubbla, i vilken jag just nu skriver parallellt på fyra olika uppgifter och snart ska påbörja en femte. De kommande veckorna innebär väldigt mycket mer jobb än ledig tid, men jag har blivit duktig på att inte stressa upp mig, på att ta ett steg tillbaka och andas om det skulle kännas jobbigt, så det rör mig inte i ryggen och jag betar av 9-timmars biblioteksdagar med en axelryckning.  

 

När jag inte förlorat mig böcker om postmodernismen och artiklar om globalisering, går jag till exempel på museum och tittar på modern konst, promenerar genom staden i regnet med min hand vilandes tryggt i en annan. Jag skypar med fina personer som bor alldeles för långt bort och vi uppdaterar varandra om livsläget. Jag går på bio och fnissar tyst i mörkret, läser böcker vars språk landar mjukt på tungan. Jag diskuterar politik och könsroller över en kopp kaffe i ett kök som ser ut som en djungel, och säger nej, nu måste vi sova gång på gång, men vill egentligen att natten aldrig ska ta slut. 

 

Hela tiden trummar livet taktfast och tryggt i hela kroppen. Och jag har så många hjärtslag och glädjestormar som jag så gärna vill dela med er, men jag tror att jag måste hålla det för mig själv ett tag till. För just nu är jag totalt oförmögen att komprimera allt det fina till bilder och ord, som ju ändå utgör ett blogginlägg's hela existens. Ni förstår nog, och jag hoppas att ni hänger kvar även om det är lite sparsmakat här inne för tillfället. 

 

Hur har ni det? Är livet snällt mot er också? Hoppas det.