morgondiset
När jag vaknade strax efter 6 igår (ja, men jag vet, min kropp gillar inte att sova helt enkelt) och drog undan gardinerna var ljuset så fantastiskt att jag tappade andan. Jag snörade på mig kängorna, slängde kameran över axeln, och styrde stegen mot Arthur's Seat.
Den stigande solen kastade långa skuggor.
Och vägkanten stog i blom.
Luften var varm, men ändå krispig, fylld till bredden med sommardofter, och himlen vibrerade av fågelsång. Jag kastades tillbaka till sommarmornar hemma på landet, när en springer ut i t-shirt och gummistövlar för att plocka vinbär eller hämta tidningen, då luften känns precis just så.
Och ja, ni ser ju, ljuset var magiskt.
Hej, snigelkompis.
Längs med vägkanten skuttade små kaninungar som ännu inte lärt sig att människor = farliga, och jag hade hela Arthur's Seat för mig själv. Älskar att gå på promenad helt på egen hand. Att ha bott i stan nu i flera år har långsamt vant mig av med folkskyggheten som kommer med en uppväxt mitt ute i ingenstans där en springer och gömmer sig om en hör ljudet av en bil (sant), men behovet över att vara helt ensam mitt i naturen finns fortfarande där. Tur att en är morgonpigg då och hinner upp och ut innan staden har vaknat.
Jag fortsatte ner förbi dammen där svanarna guppade i vattnet.
Innan jag sa hejdå till alla djuren och gick hem för att äta frukost. Resten av dagen spenderade jag i den stekande solen tillsammans med en fin vän, vi åt uteserveringslunch och promenerade runt Arthur's Seat (igen). Så himla bra. Och, snälla solen, stanna för alltid. Okej? Tack.
Magiskt är verkligen rätt ord. Det ser helt sagolikt ut!