en roadtrip genom Montenegro, del I
I väntan på att jag framkallar de analoga bilderna från vår roadtrip (dvs i väntan på det efterlängtade studielånet) så pyntar vi bloggisen med lite digitala skatter i stället. Jag har dividerat fram och tillbaka de senaste dagarna om hur jag ska lägga upp det, då det finns många luckor i historien som fylls av de analoga bilderna, men kom till slut fram att kronologisk ordning nog är det bästa alternativet ändå. Vi kikar!
Fast okejdå, första bilden får bli en fusk då den är tagen precis i slutet av vår roadtrip. Men den är så roadtrip-typisk som den kan bli, så den får inleda allt ändå för att sätta stämningen. Här är iaf Otto och bilen som vi döpte till Athena, de bästa resekompanjonerna en kan tänka sig ♥
Vår första destination var Budva (som ni också skymtade i förra inlägget) där Gamla Stan är helt svindlande vacker, och resten av staden består av gråa betongklumpar inringade av lummiga fruktträd. Bra kombination ändå. Vi stannade först på en parkering i utkanten av staden och hade framsätespicknick på baguetter med parmaskinka och ost, innan vi navigerade oss till gamla staden.
Det regnade och regnade och regnade, men vi fick hela stället för oss själva och en lysande klar regnbåge sträckte ut sig över himlen, så vi klagade inte.
Vi köpte förnödenheter som behövs om en ska bosätta sig i en bil (t ex kniv för att skära bröd och frukt, skärbrädor/tallrikar, och mobilladdare), och beundrade hur kvällssolen kastade ett djuprött ljus över staden innan den försvann bakom horisonten.
Sedan körde vi upp i bergen och fick se hela staden i nattskrud från höjden. Någon timme senare anlände vi till staden Cetinje där vi åt middag på en övergiven restaurang innan vi gav oss ut på vägen igen för att hitta en lämplig sovplats. Den första natten i bilen somnade vi till ljudet av åskan som mullrade över bergen och genom mina stängda ögonlock såg jag blixtrarna lysa upp himlavalvet. Vi väcktes mitt i natten av ett dånande regn på biltaket, ännu en gång i soluppgången av att kylan hade slagit till, och till slut av den bländande solen i ansiktet. Så fint ändå, att campa i bilen och vakna till utsikten av de rullande bergen som bredde ut sig i all oändlighet, trots att vi var lite mörbultade dagen efter.
Och så begav vi oss in till Cetinje igen för att äta frukost och se staden i dagsljus.
Vi älskade Cetinje, det var en så himla pittoresk stad, med mysiga caféer, gågator kantade av pastelliga hus och kyrkor överallt. Jag dokumenterade dock väldigt sporadiskt med min digitala kamera, så ni får helt enkelt vänta med spänning på de analoga bilderna för att få en bild av hur det såg ut.
Söt person som utforskar en bakgata.
Och ett av många fina hus.
Det var så overkligt, en glömde liksom bort att vi faktiskt var omgivna av berg, och så blickade en upp mot hustaken och möttes av topparna som sträckte sig upp mot himlen. Galet bra.
När vi utforskat stadens kyrkor och druckit ett par koppar kaffe, lämnade vi motvilligt staden och styrde Athena mot vår nästa destination.
Och var tvungna att stanna tusen gånger om för att föreviga utsikten. Så sjukt att världen ens kan se ut såhär?
Så efter någon timmes bilfärd bredde huvudstaden Podgorica ut sig framför oss. Efter att vi villat runt i de gamla kvarteren på gator som var MINIMALA och knappt breda nog för att en skulle kunna ta sig fram med bil, som var en labyrint som slukade all sense of orientation, som var fallfärdiga och leriga och regniga, efter att jag nästan kört på en hund som var i full färd att attackera bilen om och om och om igen, och vi bråkat pga stressade till döds över hunden och hyrbil som ej får bli repig, och sedan blivit sams igen, och till slut hittat ut till den verkliga världen och dess normalbreda gator igen, allt inom loppet av 20 minuter, satte vi oss på ett café, drack espresso och ANDADES.
Vi kände oss inte superpepp på att utforska själva staden som, efter Cetinje, kändes väldigt alldaglig och tråkig. Men vi hittade en fin liten park där vi dukade upp för bänkpicknick i kvällsljuset.
Och vilket kvällsljus sen. Magiskt.
Vi vände uppochner på staden efter take away kaffe som vi kunde dricka i bilen, de har en helt annan cafékultur i Montenegro där att dricka kaffe på språng inte är en grej. Så fint ändå, men opraktiskt för koffeinmissbrukare som oss. Men till slut hittade vi en restaurang där vi fick kaffet i plastmuggar och sugrör, och jag dog över att vi fick varsin g-klav också, så gulligt.
När vi körde ut från staden var vägen full av hästar?? Ingen annan verkade tycka att det var något speciellt alls, utan agerade som att det var meningen att de skulle vara där. Så bisarrt, men fint också.
På väg upp i bergen möttes vi av den vackraste skymningen i världshistorien, vi vågade knappt blinka av rädsla att missa något och stannade var femte minut för att fotografera. Herregud alltså.
Och så påbörjade vi den läskigaste bilresan i mitt liv, där jag försökte hålla mig på vägen i ett aldrig sinande hällregn som dånade ner på vindrutan och skymde all sikt, där jag gissade mig till vad som skulle hända härnäst mha väskyltarna och blev överraskad gång på gång, där adrenalinet brusade i kroppen och Ottos hand krampaktigt kramade mitt knä. Det här blogginlägget är redan alldeles för långt, så jag besparar er alla detaljer, men mamma blev vit i ansiktet när jag berättade för henne och Jenny förmanade mig att ta det försiktigt när jag är ute och reser. Men allt gick ju bra till slut, och livet måste ju kännas också, tänker jag.
Nä, nu måste jag avsluta det här blogginlägget och springa ut i Septembersolen som skiner utanför fönstret! Det händer ju typ aldrig så måste passa på nu, hörs snart igen!
Men alltså! Vilken resa, vilka vyer, vilka upplevelser du beskriver! Fantastiskt!