första veckan
Första veckan tillbaka i uni är att säga hej hur är det och mötas av leenden men livrädda ögon, för nu börjar allvaret på riktigt. Det är prata igenom allt som hänt de senaste månaderna, och att lova varandra att ses oftare den här terminen (med den underliggande vetskapen att det är tomma löften, att tiden inte kommer räcka till). Det är att byta 9 minuter frukosttid mot 9 minuter hud-mot-hud och att andas i takt. Det är att komma hem efter 10 timmar i skolan, tom på mat sömn tid, trött och tung. Det är att ha en pojkvän som strax innan midnatt säger jag kommer med en gång och sedan tröstar, lugnar och försäkrar att allt kommer bli bra. Det är att äta lunch i gräset med solen mot kinden, att andas krispig septemberluft tidigt en torsdagsmorgon, och att fastna i ett rasande ösregn när en kliver av bussen. Första veckan tillbaka i uni är att fyllas av förväntan, en spirande längtan efter att skriva lära läsa, och ett lugn som bara infinner sig när en är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men framförallt är det dagar av ohämmat kaos, innan struktur och rutin tar vid, och en andfådd rusar in i andra andningen.
Jag har haft mina första föreläsningar och seminarium, min första meltdown, mina första möten, och min första dag av ren exaltation. Det här kommer bli bra. Läskigt, men bra. Hur har ni det i septembersolen/regnet?
Hur jag än gör får jag aldrig ihop orden som du. En vanlig beskrivning av skolan, skriven av dig, är magisk. Love u