Jennifer Stroud

 

 

 

Vi har susat fram mellan bergen, hållit hårt i ratten på vägar som saknar staket och slutar i stup på flera hundra meters höjd, fickparkerat längs med bergsväggar, navigerat den galna trafiken och oläsliga kartor. Vi har inte kunna se oss mätta på de mäktiga bergen, förundrats över det evigt föränderliga landskapet, och befunnit oss i ett drömlikt tillstånd av konstant häpnad. Vi har promenerat i urskogar, vaknat av ett dånande regn mot biltaket, och tappat andan av vintergatan som om natten spred ut sig i himlaspringan mellan bergstopparna. Vi har badat i det saltaste av saltvatten, halkat på alger och fått blåslagna knän, flutit med vågorna in mot land igen. Vi har skrattat oss till tårar tillsammans med de finaste av vänner, möblerat om vartenda restaurang i Kotor för att kunna klämma ner alla 12 kring ett och samma bord, och lagat middag tillsammans i ett stökigt kök fyllt av matos och skratt. Vi har ätit gudomligt god glass, oliver med perfekt sälta, och massa, massa pizza. Vi har fuldansat som om det inte fanns någon morgondag på ett av Europas största dansgolv. Till basen som vibrerar dunkar skakar i hela kroppen, blandas med ljuset som blinkar blixtrar bländar; döver medvetandet och suddar ut gränser. Jag har lärt mig att dricka espresso, och spenderat dagarna med att fylla på koffeindepåerna, läsandes eller skrivandes. Och omslutits av tystnaden som rasar i bröstkorgen när en avslutar en bok som, då den fortfarande levde, upptog hela ens väsen. 

 

 

Jag lämnade min digitala systemkamera hemma i Edinburgh, min lilla powershot fick hoppa in under vår roadtrip istället (bilderna ovan utgör ett litet urval av vad som fastnade på minneskorten), och jag har 9 rullar film att framkalla. Jag kan inte vänta tills jag får visa er alla äventyr.